Varning för lönekaos
Det vore dumt att upprepa historiska misstag. 1980-talets decentralisering av lönebildningen ledde bara till kostsamma huggsexor.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh går till motattack.
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Skälet till den tuffa opinionsbildningen är den stundande lönerörelsen. I vinter väntar en avtalsrörelse utöver det vanliga.
500 riksavtal i stat, kommuner, landsting och det privata näringslivet ska omförhandlas nästa år. De allra flesta avtal löper ut 31 mars - statens avtal sträcker sig dock till hösten 2010.
Löner och andra arbetsvillkor ska manglas fram för 3,5 miljoner tjänstemän och arbetare. Fack, arbetsgivare och det statliga medlingsinstitutet står inför stora utmaniningar.
Den stigande arbetslösheten gör att arbetsgivarna vädrar morgonluft. De hoppas kunna pressa facket till eftergifter. Håll tillbaka lönerna annars hotas jobben, lyder arbetsgivarparollen.
LO-basen Wanja Lundby-Wedin och LO:s avtalssekreterare Per Bardh anlägger dock moteld.
Vid en presskonferens häromveckan framhöll de helt riktigt att krisen i Sverige inte är en kostnadskris, utan en efterfrågekris.
Med andra ord: Den snabbt stigande arbetslösheten i Sverige beror inte på att löner och andra kostnader stiger mer i Sverige än i omvärlden.
Tvärtom har de svenska lönekostnadsökningarna länge legat i paritet med andra europeiska länder. Därför bottnar inte dagens svenska arbetslöshet i en felaktig lönebildning.
I stället hänger den samman med att hushållen och den offentliga sektorn konsumerar mindre.
Människor, som känner oro efter de många besparingarna i a-kassan och sjukförsäkringen, håller igen. Den offentliga sektorn stramar åt, när regeringen och riksdag väljer att prioritera skattesänkningar framför större investeringar i kommuner och landsting. Neddragningarna i bygg- och bostadspolitiken gör att byggmarknaden utvecklas svagare.
Följden blir en svag inhemsk efterfrågan. De ekonomiska hjulen rullar långsammare.
Därför går det inte att skylla arbetslösheten på facket eller den svenska arbetsrätten. I mångt och mycket beror den på tillkortakommanden i den ekonomiska politiken.
Finansminister Anders Borg kan självklart inte anklagas för att ha skapat bolånekrisen i USA eller den internationella konjunkturnedgången. Men hans åtstramningar gör människor mer oroliga och otrygga inför framtiden. Och otrygga människor konsumerar mindre.
Den svenska fackföreningsrörelsen består inte heller av ett gäng militanta busar utan förståelse för näringslivets konkurrensvillkor. LO, TCO och Saco är ansvarstagande organisationer. Sverige tillhör de länder i Europa som har minst arbetskonflikter.
Lönebildningen har under det senaste decenniet också hållit sig inom de samhällsekonomiska ramarna.
Dagens LO-ledning har heller ingen annan inriktning..
"Vi kommer att kräva reala löneökningar så att vi klarar konkurrensen med omvärlden", sa Wanja Lundby-Wedin vid LO:s pressträff.
Avtalssekreteraren Per Bardh varnar även för arbetsgivarsidans förföriska snack om decentralisering och lokal lönebildning. Han pekar på att det kan leda till en återgång till 1980-talets huggsexor, när det saknades en stark samordning.
"Då pumpade vi upp löneavtalen med luft och hög inflation", framhöll Bardh vid LO:s pressträff.
Då tappade Sverige även konkurrenskraft mot omvärlden.
Det var först i mitten av 1990-talet som det återigen blev ordning och reda på svensk arbetsmarknad.
Först när det på nytt började blåsa samordningsvindar kunde Sverige pressa tillbaka dåtidens höga arbetslöshet.
1997 drev Metall och övriga fack inom industrin fram industriavtalet som blev normgivande för hela arbetsmarknaden och innebar en återgång till en mer måttfull lönebildning.
Det är en lärdom för framtiden. Sverige har ingen anledning att överge en samordnad lönepolitik som varit till gagn för både löntagare, företag och samhällsekonomi.