Det blev stor uppmärksamhet kring siffrorna när Statistiska Centralbyrån (SCB) nyligen presenterade sin partisympatimätning.
Men ett av de mest anmärkningsvärda resultaten kommenterades inte alls.
Nämligen att bortfallet var 47 procent. Av de 9 000 personer som skulle intervjuas fick SCB alltså bara svar från ungefär hälften.
SCB:s partisympatimätning brukar beskrivas som den ”tunga” mätningen, mer tillförlitlig än andra på grund av det stora antalet intervjuade.
Men hur tung är en opinionsmätning när bara hälften svarat? Hur väl speglar mätningen egentligen det aktuella opinionsläget?
Till en början måste man vara på det klara med att siffran för varje parti inte är någon exakt storhet. Kring varje värde finns ett osäkerhetsintervall.
KD kan t ex mycket väl ligga några tiondelar över 4-procentspärren - men också ligga något under de 3,9 procent som SCB angav.
Exakthet på tiondelsnivå finns överhuvudtaget inte i opinionsundersökningar.
Det stora bortfallet skapar en betydligt allvarligare osäkerhet. Finns det systematiska skevheter i materialet? Under/över-rapporteras vissa gruppers partival?
Det här är förstås inget som gäller enbart SCB. Andra opinionsmätare brottas med ännu större problem, bortfallet har vuxit explosionsartat på senare år.
På 1970- och 1980-talen dömdes bortfall på 15-20 procent ut som oacceptabelt höga. Idag betraktas resultat på den nivån som helt okej.
SCB:s flaggskepp, Arbetskraftsundersökningen (AKU), har numera ett bortfall som ligger högre än de allra sämsta undersökningarna för några decennier sedan.
”Det är förödande för en så viktig undersökning med dess stora betydelse för samhällsdebatten”, noterar Carl-Erik Särndal, pensionerad statistikprofessor.
Han tycker att opinionsundersökarna borde ägna mer kraft åt att minska bortfallet.
Idag justeras resultaten ofta i efterhand genom viktning av svaren beroende på hur bortfallet ser ut. Carl-Erik Särndal menar att skevheter borde balanseras redan vid insamlingen av svaren.
Kan vi lita på resultaten?
”Med stora bortfall växer risken för att undersökningens kvalitet försämras.”
Så långt Carl-Erik Särndal.
Till en del faller ansvaret för det stora bortfallet på undersökarna. När SCB och andra inte får tag på 30-40 procent av de som ska intervjuas skvallrar det om att för lite resurser läggs på spårningen av intervjupersonerna.
Men till en del har vi oss själva att skylla: Allt fler av oss vägrar svara.
Det kan vara förståeligt att den som ständigt blir störd av telefonförsäljare och marknadsundersökare säger nej.
Men nejet får konsekvenser för samhällsdebatten.
Beslutsfattare, medier och vi alla som väljare får allt sämre kunskap om viktiga samhällsfrågor, som arbetslöshet, sysselsättning och väljaropinion.
Så nästa gång SCB eller någon annan seriös opinionsundersökare ringer, tveka inte.
Ställ upp.