Vården behöver mer
Sverige har ett bra sjukvårdssystem. Men det betyder inte att allt är okej.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Resultatet har blivit en hög med politiska rapporter som finns tillgängliga på www.socialdemokraterna.se.
Nu vill Mona Sahlin och de övriga i partiledningen ha synpunkter på des nya rapporterna. Det kallas för "rådslag 2". Fram till den 12 december är det möjligt för medlemmar, sympatisörer och andra att skicka in invändningar och kompletteringar.
Allt detta ska sedan ligga till grund för förslagen inför det socialdemokratiska partiets kongress hösten 2009 och de politiska riktlinjerna inför valet 2010.
Det är en process som visar att partidemokratin inte är död. Mona Sahlin har vänt upp och ned på partiet. Alla får nu en möjlighet att vädra sina tankar, förslag och idéer. Ingen behöver sticka under stol med vad de tycker. Politiken ska inte toppstyras.
Självfallet innebär det inte att alla får igenom alla sina förslag och synpunkter. Demokrati har aldrig inneburit att alla får som de vill. Men det är en möjlighet för alla att få sina förslag prövade och diskuterade. Som alltid är det dock partimajoritetens linje och kongressbesluten som gäller i slutändan.
En av dem som engagerat sig i rådslagsarbetet är Folke Larsson, socialdemokratisk gräsrot i Ersnäs. Redan 2005 väckte han förslaget om "en nollvision inom all sjukvård och äldrevård"
I en insändare i NSD 4 september i år pekar Folke Larsson på boken "I rättvisans namn", som gavs ut 2007 och handlar om den svenska sjukvården. Enligt författarna, som är 16 specialister på olika områden, avlider 3 000 patienter varje år i Sverige av på grund av felbehandlingar.
Det är oacceptabla siffror. Målet måste vara nolltolerans. Ingen ska behöva dö eller få livslånga men på grund av felbehandlingar.
I den socialdemokratiska rapporten har förslaget om en nollvision i vården ännu inte fått något genomslag. Det borde det få.
På samma sätt som inom trafikpolitiken är det rimligt med en nollvision i vården.
Under en följd av år har socialdemokratisk sjukvårdspolitiker på både nationell och regional nivå framhållit att Sverige erbjuder en bra hälso- och sjukvård till relativt låga kostnader. Det finns fog för detta. Sverige har ett bra sjukvårdssystem.
Sverige har låg spädbarnsdödlighet och hög medellivslängd, vilket är bra mått på att vården fungerar bra. Men ändå använder Sverige en betydligt mindre andel av sin BNP (bruttonationalprodukt) till sjukvård än exempelvis USA, som har sämre vårdresultat.
2004 använde Sverige ungefär nio procent av sin BNP till sjukvård. För USA var samma siffra 13,9 procent samma år. Ändå har USA både högre spädbarnsdödlighet och lägre medellivslängd.
Det är ett gott betyg åt Sveriges offentliga sjukvård.
Men, märk väl, det betyder inte att allt är bra. Det finns anledning till socialdemokratisk självkritik även i sjukvårdspolitiken.
Till exempel kan det inte vara ett självändamål att Sverige håller sjukvårdens andel på nio procent av BNP. Målet kan aldrig vara att vården ska kosta så lite som möjligt, utan att så många som möjligt får bästa möjliga vård.
1980 var Sverige det land i världen som satsade störst andel av sin BNP på sjukvården. Men sedan har land efter land passerat Sverige. 2004 använde inte bara USA, utan också Tyskland, Frankrike, Portugal, Grekland och Kanada en större BNP-andel än Sverige till sjukvården. Det bör föranleda viss eftertanke.
Många larmrapporter talar om vårdköer, läkarbrist i delar av landet, felbehandlingar och fler ärenden hos patientnämnderna.
Det visar att finns en baksida av effektivitets- och kostnadsjakten.
Samtidigt växer vårdbehoven.Andelen äldre - och vårdbehövande - ökar snabbt. År 2030 år beräknas var fjärde invånare i Sverige vara över 65 år, var tionde över 80.
Därför måste vi satsa en större del av våra gemensamma inkomster på hälso- och sjukvård.
Ylva Johansson, som basar över socialdemokraternas välfärdsgrupp, borde säga att det behövs en nollvision för vården och att det är hög tid att sjukvården får en större andel av Sveriges bruttonationalprodukt.
Socialdemokratin måste kunna säga att den är stolt över mycket i svensk sjukvård men långtifrån nöjd med allt.