”Jag hade inga vänner och kände mig ensam” sa den man i 25-årsåldern som i veckan dömdes för sexköp i Luleå.
I Sverige är det sedan 1999 olagligt att köpa sex, men inte att sälja.
Vi var först i världen med en lag, som både förbjuder sexköp och markerar var makten ligger genom att inte kriminalisera den som tvingas sälja sin kropp.
Ett vanligt argument mot lagen var (och är) att det finns män som inte kan få sex på annat sätt än att köpa, män med våra handikapp, som är fula eller ensamma.
För det första så är inte sex en mänsklig rättighet. Dessutom kan även män ha sex med sig själva om behovet skulle bli trängande.
För det andra återspeglar argumentet en skev syn på manlig sexualitet som en ostoppbar drift som måste få utlopp. Som ett hot om att han kanske måste våldta om han inte får köpa sex.
Det fel, rent biologiskt. Män har inte mer behov av sex än kvinnor. Och för de allra flesta män är sex en del av en akt med någon man respekterar och attraheras av, inte ett behov som kan tillfredsställas med ett köp.
Att köpa sex är alldeles säkert en klen tröst för den som känner sig ensam. Det fyller inte tomheten. Kanske snarare gräver den hålet än djupare.
Mannen som dömdes i Luleå veckan säger att "Efteråt har jag haft en känsla av skuld och skam."
Sexköp skulle kunna likställas med våldtäkt – det finns inget samtycke. Hade det funnits så skulle det inte ha kostat.
Att köpa sex är att betala för samtycke, vilket är omöjligt både juridiskt och mellanmänskligt.
Både sexköp och våldtäkt har mer med makt än med sexualitet att göra.
Vilka är det som ägnar sig åt att köpa sex då? Är det bara de som ”inte kan få sex”?
Nej, inte alls. Enligt Folkhälsomyndigheten har nio procent av alla män i Sverige någon gång köpt sex. De flesta utomlands, men 33 procent av dem har också gjort det i Sverige.
Männen som köpt sex finns i alla åldersgrupper, de flesta är mellan 30 och 50 år. Omkring hälften har högre utbildning och hälften är gifta.
De har olika socioekonomiska tillhörigheter och det är inte ovanligt att de har välbetalda arbeten. Sexköparna har i högre grad varit på tjänsteresor under det senaste året.
Och vilka kvinnor köper de här männen sig rätten att utnyttja?
Det finns fortfarande gatuprostituerade, även om de minskat kraftigt med internet och med att sexköp förbjöds.
Lägenhetsbordeller är vanligare nu. Kvinnorna där kan vara traffickingoffer, djupt fattiga, papperslösa eller missbrukare.
Hur de än hamnat på bordellen eller på gatan så lever de i utsatthet.
Men det finns också unga tjejer som drygar ut studiemedlet med sugardaddys eller någon med en profil på Tinder eller OnlyFans som går längre. Inte sällan intalar de sig själv att det är frivilligt, att de bara lurar dumma kåta gubbar på lätta pengar. Ingen vill ju vara ett offer.
Men myten om den lyckliga horan är just det, en myt. Det är ytterst ovanligt att det inte ligger ett trauma i botten. Något som gör att hon inte känner sig vara värd mer än att utnyttjas, säljas och utsättas för den fara det innebär att gå med en torsk.
Och, det måste sägas, många pojkar och unga män utnyttjas också sexuellt på precis samma vidriga sätt.
Att känna sig ensam är inget försvar för att begå brott mot en annan människa.
Och att nästan var tionde man i Sverige någon gång begått det här brottet talar tydligt om att det krävs hårdare tag.
Den förra regeringen skärpte straffen och avskaffade möjligheten till strafföreläggande. Bra. Men det behövs mer.
Med nya former av prostitution och nya kanaler för sexköpare krävs en bredare diskussion och upplysning kring vad det här brottet är och vad det leder till. Både för den som begår brott och den som utsätts.