Dagen efter Sifos senaste undersökning läser jag en intervju med Centerpartiets chefsekonom, Martin Ådahl, i Dagens Samhälle.
Intervjun är gjord innan katastrofsiffran, på 2,8 procent, blev känd. Partiet har dock skvalpat runt riksdagsspärren under lång tid. Martin Ådahl är trots detta säker på sin sak. Opinionssiffrorna är inte relevanta för valresultatet. Centerpartiet kommer att få betalt för att man är Sveriges tydligaste och modigaste parti.
Moderaterna gör klokt i att hålla i hatten. Det är inte alliansens ledande parti som kommer med de viktiga förslagen. Problemet för Centerpartiet är att man inte får ta åt sig äran för alla de förslag som partiet driver fram.
Det ligger en del i det. Moderaterna har under båda mandatpartierna glupskt tagit för sig, utan att ge något erkännande till övriga partier i alliansen. När valrörelsen nu är i gång kan det vara för sent att dela med sig. Såväl Kristdemokraterna som Centerpartiet är rejält skadeskjutna.
Samtidigt verkar Ådahl, med Torbjörn Fälldin som förebild, inte förstå varför Centerpartiet hamnar i underläge. För honom är partiets politik, där man lägger sig långt ut på högerkanten, modigt. Många skulle kalla det för dumdristigt.
Väljarna har gång på gång avvisat de partier som tydligt förespråkar en politik som ligger långt från den svenska, eller nordiska, modellen. Moderaternas framgångssaga det senaste decenniet har handlat om att ta avstånd från sin tidigare politik, samtidigt som stora delar av den genomförs.
När man i dag hör centerpolitiker tala om socialdemokrater och socialdemokratisk politik är det svårt att förstå att partierna tillsammans klarade Sverige ur en av de svåraste ekonomiska kriser landet har gått igenom i modern tid.
Martin Ådahl hyllar blockpolitiken och kallar Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt för en ”förvirrad och missledd humanist”. Socialdemokraternas ledare, Stefan Löfven är ”politikens huldra. Fasaden är fin och mysig men det är tomt innanför”.
Förhoppningsvis svarar inte oppositionen med samma mynt mot Annie Lööf. Väljarna uppskattar sällan den sortens utskåpning av personer ur ett perspektiv von oben. Den passar möjligen i sammanhang där partiarbetarna ska peppas att tro på det egna partiets möjligheter.
Samtidigt talar Ådahl om socialdemokratins ovanifrånbygge, i kontrast mot Centerpartiets folkliga underifrånperspektiv med rötter i de självägande bönderna.
Man kan och ska ha många synpunkter på hur arbetarrörelsen driver sin politik. Men när LO lägger fram sitt valmanifest gör man det efter 22 000 inskickade svar. När Socialdemokraterna går till kongress gör man det utifrån än fler inskickade synpunkter.
Hur många centerpartister stod bakom det programförslag som Annie Lööf fick rädda från total katastrof? Om det var resultatet av ett underifrånperspektiv har Centerpartiet hamnat längre bort från sina landsortsrötter än någon har kunnat ana. Stureplansvibbarna var påtagliga.
Enligt Ådahl är Centerpartiet ett magnifikt mobiliseringsparti. Pengar att driva en intensiv valrörelse har Sveriges rikaste parti onekligen, men man har en del kvar att bevisa.