I slutet av förra veckan stod det klart att de två största LO-förbunden, Kommunal och IF Metall, ansluter sig till den så kallade LAS-överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv.
Det betyder att det inte längre borde vara något snack om saken.
En förkrossande majoritet av arbetsmarknadens parter står nu bakom uppgörelsen.
Förutom IF Metall och Kommunal (som tillsammans har ungefär 800 000 medlemmar, en klar majoritet av LO-medlemmarna) så har ju överenskommelsen även stöd hos tjänstemännens TCO och akademikernas Saco.
Därmed borde det bara vara en formsak att uppgörelsen nu blir vägledande även för riksdagen.
I högtidstalen brukar ju nämligen politiker (av alla kulörer) säga att de hedrar den svenska partsmodellen och att det bästa är när fack och arbetsgivare gör upp om spelreglerna utan politisk inblandning.
Men nu gäller det tydligen inte längre. Nu är vissa beredda att tumma på dessa vackra principer och låta det politiska maktspelet gå före.
Under helgen meddelade Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets nya ordförande, att hotet om misstroende mot Stefan Löfven och den rödgröna regeringen ligger fast, trots partsöverenskommelsen.
Och Moderaterna och Kristdemokraterna meddelar glatt att de är beredda att fälla regeringen i vilket ögonblick som helst.
Man ska kanske inte förvånas över att riksdagens högerpartier tar chansen. Men Vänsterpartiets agerande är minst sagt anmärkningsvärt.
En regeringskris kommer inte att skapa ett bättre läge för arbetare och tjänstemän – grupper som V säger sig värna.
Det räcker med att studera riksdagens sammansättning. Den består till 60 procent av partier som på ett eller annat sätt vill luckra upp anställningstryggheten – och opinionsmätningarna tyder inte på några avgörande förändringar efter ett nytt val.
Därför är det naivt att tro att en regeringskris skulle leda till något bättre för löntagarna än partsöverenskommelsen.
Uppgörelsen innehåller förvisso en del fackliga eftergifter. Men både Kommunal och IF Metall påpekar (i likhet med Unionen, Ingenjörerna och andra tunga tjänstemannaförbund) att den också innehåller ett antal rejäla framgångar.
Dit hör den nya modellen för kompetensutveckling och de nya reglerna när det gäller inhyrd arbetskraft, visstidsanställningar och hyvling av arbetstid.
Därför vore det bästa för alla om Vänsterpartiet kunde upphöra med sitt plakatviftande och att partsöverenskommelsen nu får chansen att sjösättas i lugn och ro. Fortsatt osäkerhet om regelverket på arbetsmarknaden gagnar ingen.