Norrbotten har en medelålder på nästan 45 år. Den tredje högsta medelåldern i landet.
Det är naturligtvis inget fel på oss över 45. Vi har mycket att ge. Barnen är stora, man har stadgat sig och är trygg på jobbet. Man är redo för nya utmaningar. Jag hade inte kunnat flytta till Norrbotten om ungarna fortfarande bott hemma eller om jag haft en man att ta hänsyn till. Tänk så mycket spännande jag gått miste om då.
Varje period i livet har sin charm och varje ålder är viktig, men det går inte att komma runt att barn och unga har en särställning. Det är för dem vi bygger det här samhället och det är de som ska bygga vidare. Då måste vi ge dem de bästa förutsättningarna.
Att Norrbotten har en äldre befolkning än snittet är inte ett akut problem, men om vi ska klara välfärden framöver så behöver vi attrahera fler.
Inte bara sådana som jag som absolut attraheras och har fått ett fantastiskt roligt jobb i att underhålla er varje dag, men som också bidrar till att dra upp medelåldern.
Sådan tur då att också unga människor vill hit.
Idag kommer de första antagningsbeskeden till för de som sökt in till högskolan i höst. Luleå tekniska universitet har runt 20 000 studenter.
Många av dem från Norrbotten och några gör bara sina studieår här. Men om vi sköter våra kort rätt kommer en hel del också att stanna kvar, bli doktorander, börja jobba, bilda familj – bli norrbottningar.
Unga människor har inte bara rätt till en bra framtid, utan också en bra nutid. Det minsta vi kan göra för alla de ungdomar som kommer nya till Luleå är att se till att de har någonstans att bo.
”Men det byggs ju överallt i Luleå” kanske någon tänker. Jo, visst byggs det och det är bra. Kommunen har en imponerande takt i marktilldelning och planarbete, men just de lägenheter som unga har råd att efterfråga börjar bli svårare att bygga.
Eller – det är ju inte svårare att bygga dem, men att få ekonomi i det. Få byggbolag vill ta risken att bygga med så små marginaler som krävs för att det ska vara möjligt att betala hyran för den som går på studiemedel.
Så måste det inte vara. Det är privata byggbolag som bygger och kommunen som gör detaljplaner. Så ska det vara. Men en part fattas – staten.
Ett av regeringen Kristerssons första beslut var att avskaffa investeringsstöd för små hyresrätter, alltså precis den typ av lägenheter som behövs för att studenter ska få en bra start på sin nya studieort. Och inte bara för dem, också för att alla andra norrbottniska ungdomar ska kunna flytta hemifrån.
Stödet var inte mycket, i statsbudgeten var det verkligen en liten skärva. Men det var den lilla kick som ledde till att byggandet av just små lägenheter kom i gång. Att det blev lönsamt att bygga också för unga och studenter.
Enligt en rapport från Hyresgästföreningen hade 30 000 färre bostäder byggts om inte investeringsstödet funnits. Eller omvänt: Risken är stor att 30 000 färre lägenheter byggs nu.
I Norrbotten behöver vi inte bara små hyresrätter. Vi behöver alla typer av lägenheter för att de som bor här ska kunna flytta, växa, minska, skilja sig eller flytta ihop. Men också om alla de som vill komma hit också jobba ska kunna bli norrbottningar.
Investeringsstöd är ett bra sätt att få fart på även byggande där nyindustrialiseringen kräver ett ökat byggande men där marknaden själv inte mäktar med att försörja en växande befolknings bostadsbehov.
Kort sagt: Staten måste se både Norrbotten och våra ungdomar. Det som sker här och under den tid man blir vuxen är på många sätt lika – det är en helt unik framtid som skapas. Men den behöver stöd för att blomma ut till fullo, för att våga ta steget och för att inte bara komma några få till del.