Borgerliga politiker tycker om att prata om valfrihet i välfärden. Det är förståeligt – valfrihet är ett vackert ord, och vem vill egentligen inte kunna välja eller välja bort en skola för sina barn eller en hemtjänst när man blir gammal? Beslut – heter det – ska fattas vid köksborden, och inte av politikerna.
Det låter så enkelt att det borde vara självklart – men problemet är att det leder till någonting som vi skulle kunna kalla för en falsk valsituation. För vad gör man egentligen när man har en serie alternativ, men inget av alternativen är särskilt bra?
Visst får man nöjet att själv bestämma vilket företag man vänder sig till för att se till att barnen får en bra skolgång – men hur stort är det nöjet egentligen om man bär på känslan av att det på ingen av de skolorna man har att välja på finns tillräckligt många klassrum eller lärare per elev?
En sådan valfrihet är ett sätt att skapa en sorts spel, där det man bjuder på är själva känslan av att fatta ett beslut, medan de riktigt avgörande besluten redan är fattade någon helt annanstans.
Det är själva essensen av högerpolitik – att förflytta ansvaret från samhället till individen, och sedan slå ut med armarna och skylla det som går fel på beslut som har fattats vid ett köksbord någonstans.
För att det ska finnas ett verkligt meningsfullt val att göra måste välfärden vara ambitiös och välfinansierad.
Den starka ekonomiska utvecklingen under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons (båda S) ledning ger oss möjligheten att under nästa mandatperiod satsa på skolorna, på hemtjänsten och på sjukvården.
Vi vet att det inte är det Moderaterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet vill göra. Det de vill göra är att sänka skatter, och låta riskkapitalbolag ta ut obegränsade vinster ur den svenska välfärden.
Sedan vill de gärna prata om valfrihet också – men den valfriheten ekar ihåligt: Det är som att plocka bort kakan från bordet, ge den till någon annan och sedan låta dem som sitter kvar vid köksbordet välja vilka smulor de vill plocka upp. Visst är det ett val – men jag känner ingen som skulle påstå att det är ett särskilt lyckat val.
Därför är det tur att vi fortfarande har ett val i välfärden. Det valet sker den nionde september i år, och då väljer vi våra företrädare i riksdag, landsting och kommun.
Det är ett viktigt val – och det är bäst att vi ser till att välja dem riktigt noga.