När den första snön kom för några veckor sedan besökte jag Norrskenets hälsocentral i Vittangi.
Ännu ett av alla mina besök som lärt mig sådant som inte går att läsa sig till. Bara att ensam köra E10:an mellan Vittangi och Gällivare i mörkret på återfrusen snömodd var en lärdom.
Men än mer lärde jag mig på plats i Vittangi. Från hälsocentralen till den patient som bor längst bort är det 21 mil. Det är långt även med Norrbottens mått mätt.
I samma hus som hälsocentralen finns också hemtjänstens lokaler och ortens apotek.
Trots att det är en liten ort och alla i huset är beroende av varandra och till stor del möter samma människor är samarbetet inte enkelt.
Eller jo, för de som finns i Vittangi är det enkelt, men inte för byråkratin.
Norrskenets hälsocentral drivs av Praktikertjänst, en kooperativ privat vårdgivare. Regionen har ansvar för och finansierar hälsocentraler i länet och äldreomsorgen är ett kommunalt ansvar.
Det är som gjort för konflikter och gränsdragningsproblem.
Men i Vittangi hjälps man åt oavsett vem som är ägare. Det går helt enkelt inte att var och en håller på sitt.
Om någon från hälsocentralen ska upp till Karesuando för att lägga om ett sår, så tittar man också till maten även om det är hemtjänstens uppgift.
På samma sätt som att hemtjänsten passar på att justera blodsockret när de besöker en brukare i Lannavaara.
Allt annat vore ju korkat och slöseri i med resurser.
Och just resurser lider vård- och omsorgen brist på.
Pengar så klart. Det behövs alltid mer pengar till välfärden, men inte bara.
För några år sedan hade man på Norrskenets hälsocentral bara dyra stafettläkare. Ett enträget arbete har nu resulterar i en högre egen bemanning, men det är en ständig kamp att rekrytera.
Jag får höra flera berättelser om läkare som gjort sin ST-tjänstgöring i Vittangi och gärna hade velat vara kvar, men inte kan hitta boende för sin familj.
I hemtjänsten brottas man med samma problem – personalbrist. Nej, det är inte unikt, men i Norrbotten är bristen svårare.
Kiruna kommun, där Vittangi ingår, har lägst arbetslöshet i hela landet. Unga som ska ut och testa sitt första jobb går oftare ner i gruvan än in i hemtjänsten.
Dels för att det är bättre betalt – mycket bättre betalt. Men också för att hemtjänsten är både svår och tung. Och man vet kanske inte riktigt vad det innebär.
Jag har aldrig jobbat i gruva, men flera omgångar i livet har jag jobbat i välfärden, bland annat äldreomsorg. Tveklöst något av det mest givande och roliga jag gjort.
Det fick några unga känna på under höstlovet när de fick feriejobb i hemtjänsten i Vittangi.
De fick tjäna lite egna pengar och testa ett yrke som både är viktigt och meningsfullt. Och som behöver fler medarbetare.
Bra gjort kommunen, men ska vi klara av att bemanna vård- och omsorg i framtiden så räcker inte feriejobb.
Vi måste betala välfärdsarbetare bättre.
Applåderna från pandemin har klingat av utan att det gett effekt i plånboken för de som varje dag vårdar sjuka, tar hand om barn och ger trygghet till äldre.