"Vi lämnar inte välfärden i sticket."
Det har finansminister Elisabeth Svantesson (M) och andra regeringsföreträdare upprepat med papegojors envishet under de senaste månaderna.
Men Svantessons besked om de generella statsbidragen till kommuner och regioner kommer de facto att leda till nya nedskärningar i välfärden.
I fredags meddelade Svantesson att de generella statsbidragen till kommuner och regioner höjs med 10 miljarder kr vid årsskiftet. Därutöver riktas sex miljarder kr till äldreomsorgen.
Det låter som väldigt mycket pengar. Men de räcker inte ens för att kompensera välfärdssektorn för det senaste årets pris- och kostnadsstegringar.
Enligt SKR:s (Sveriges kommuner och regioners) beräkningar har de generella statsbidragen från 2011 fram till i dag sjunkit kraftigt i värde. Inflationen har urholkat statsbidragshöjningarna.
"Om statsbidragen hade varit värdesäkrade hade de varit 25 miljarder mer än de är i dag", konstaterar Anders Henriksson (S), ordförande i SKR, i en intervju i Aktuellt i Politiken.
Långsiktigt har också statens stöd till kommunsektorn minskat.
År 2000 uppgick statens ekonomiska stöd till cirka 53 procent av kommunsektorns intäkter. 2021 var samma siffra 34 procent.
Förhållandena runtom i landet skiljer sig naturligtvis. Sveriges kommuner representerar 290 olika verkligheter.
En del har bättre förutsättningar än andra. Det gäller i synnerhet kommuner som har en stor andel höginkomsttagare, god skattekraft och låga sociala kostnader (exempelvis Danderyd, Lidingö, Vaxholm, Lomma och Vellinge).
Men på många håll är läget är mycket allvarligt. SKR räknar med ett samlat underskott på hela 28 miljarder kr 2024.
Detta underskott kompenseras följaktligen inte av en statsbidragshöjning på 10 miljarder kr.
Det hade behövts en höjning på uppemot 30 miljarder kr enbart för att försvara dagens standard i de lokala verksamheterna – och betydligt mer för att klara exempelvis coronakommissionens krav på förbättringar i äldreomsorgen.
Det ställer landets kommun- och regionpolitiker inför svåra val. Antingen så tvingas de att skära i verksamheterna, vilket får som följd att det blir längre köer till vården, ännu mer stressad hemtjänstpersonal och större barngrupper i förskolan. Eller så tvingas de att höja kommun- och regionskatterna, vilket slår extra hårt mot låginkomsttagarna och de som saknar marginaler.
Ingetdera är tilltalande. Men det är den bistra verkligheten.
Landet har en regering som prioriterar sänkt skatt på bensin, snus och plastpåsar – inte välfärdssektorn.
Tyvärr kommer det att märkas och få lokala konsekvenser i skolor, vård och omsorg.