För den som är på plats verkar Almedalen kaotisk. En enda massa av seminarier och människor som vältrar sig fram och tillbaka över Visby, och ofta nog fler som står och talar i mikrofon än som verkligen lyssnar. Utifrån, i medierna, verkar det nästan regisserat, med intervjuer i tur och ordning och politiska utspel som alltid släpps samma morgon som partiets motståndare ska ha "sin" dag.
Själv har jag varit där en enda gång, och det räcker nog bra så. Inte för att det inte var trevligt, och inte för att ett öppet forum är en dålig sak, utan bara för att jag inte måste. Sverige är större än Stockholm, och politiken är definitivt större än Almedalen. Och att tro att man inte kan hålla på med politik utan att åka till Almedalen, det är faktiskt som att tro att man inte kan läsa och skriva böcker utan att ha varit på Bokmässan i Göteborg.
Jag åker hellre till Visby någon av årets femtioen andra veckor. Senast var 2012, i december, när jag hade fått rum på Författarcentrum i Visby i en vecka. Det var snöstorm nästan hela tiden, och i uppehållen var staden mörk och alldeles tyst. Där satt vi, tio författare från de nordiska länderna i ett gammalt skolhus, och pysslade med vårt.
En morgon, när jag kokade gröt i köket, kom en finlandssvensk poet in, satte sig vid köksbordet och suckade högt. Jag sade god morgon, och frågade hur det var med honom.
– Det är fruktansvärt, svarade han.
Jag råkade veta att han hade varit bjuden på middag kvällen innan, och svarade:
– Jaså, blev det så sent igår?
– Nej, sade poeten, det är inte det. Jag hörde just nyheterna, det är en man som har skjutit en massa barn på en skola i U.S.A.
Jag hade nyss hört samma ekonyheter, men för mig hade rapporteringen om skolskjutningen bara varit bakgrundsbrus. Hans reaktion var ju rimligare än min, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på hur mycket information vi hela tiden filtrerar bort; om vi skulle ta in allt som händer på en gång, skulle vardagen sluta fungera och gröten bränna fast i kastrullen.
Det är bara att titta på de årligt återkommande "sommarmorden" för att se att det också finns en hierarki i vilka dödsfall som tar sin in i det mediala och det allmänna medvetandet. Om offret är "känt av polisen sedan tidigare" räcker det ofta med ett kort telegram, medan mord som äger rum i medelklassen kan fylla löpsedlar i flera veckor.
Det är en hierarki som är problematisk, men kanske också ofrånkomlig. I alla fall så länge vi låter uppmärksamheten och vår egen horisont styra den politik vi för. I sin avhandling Folkhemmets kommun visar idéhistorikern Ulla Ekström von Essen hur socialdemokratiska politiker i början av 1900-talet uppfann det vi idag kallar för en kommun, vad den borde göra och hur den skulle se ut.
En viktig aspekt av socialpolitiken var att kommunerna blev tillräckligt stora för att människor skulle vara anonyma. I de gamla småkommunerna var det de få rikas pengar som finansierade fattigvården, och det visste alla om. I de nya kommunerna skulle välfärden vara opersonlig, och just därför rättvisare än förr.
Man skulle kunna kalla det för den generella välfärdens genialitet: När vi låter uppmärksamheten och medkänslan styra, kommer vi att fördela resurserna på ett orättvist sätt. Det är först när vi klipper de känslomässiga banden, och förhåller oss på ett statistiskt, opersonligt sätt, som vi kan föra en riktigt mänsklig politik.