Ledare: Valet förlorades hösten 2008

1958 skrev sociologen Hans L Zetterberg (senare i livet chefredaktör på Svenska Dagbladet och Sifo-chef) en längre artikel i den fina borgerlighetens nu nedlagda tidskrift Vecko-Journalen.
Artikeln gjorde gällande att när arbetarklassens barn blev tjänstemän skulle de utsättas för "politisk smitta".
"De köper sig bil, dricker i bland vin i stället för pilsner till maten" och avfaller därigenom till höger, förutspådde Hans L Zetterberg.

Zetterberg gav Socialdemokraterna en respit på "fyra eller fem riksdagsval". Därefter skulle S komma att glida ner i en "allt mer markerad minoritetsställning".
Men socialdemokratin överlevde inte bara fyra-fem riksdagsval. Socialdemokraterna dominerade den politiska kartan även under 1980- och 1990-talen.
Om vi bortser från den borgerliga parentesen 1991-94 var det S-styre hela perioden 1982-2006.

Men Zetterberg har ändå fått rätt om "den politiska smittan". Valforskarna vid Göteborgs universitet visar att det har blåst högervindar i den svenska väljarkåren ända sedan 1968.
Fler identifierar sig som höger. Färre kallar sig vänster.
Att S-blocket ändå kunde behålla ett inflytande över samhällsutvecklingen i slutet av 1900-talet berodde på att det tog hem spelet om de 20-25 procent av väljarna som beskriver sig som "mitten".

Det är i det perspektivet vi ska se söndagens valresultat. De rödgröna regeringsalternativet misslyckades med att vinna de lättrörliga mittenväljarna.
En koalition med S-MP-V framstod som för extrem, för spretig och för vildvuxen i den femtedel av valmanskåren som avgör utgången i svenska riksdagsval.

Förmodligen hade Mona Sahlin (S) det i bakhuvudet när hon presenterade S-MP-alternativet (utan V) i början av oktober 2008. Ett alternativ med bara S och MP hade känts mer mittenorienterat.
Troligen hade det gjort det lättare att vinna den stora massa av väljare som inte känner sig som vare sig höger eller vänster.

För Vänsterpartiet hade det knappast heller varit till nackdel att kunna tona fram som ett alternativ för missnöjda socialdemokrater i valet 2010.
En del av de missnöjesröster som nu har hamnat hos Sverige-Demokraterna hade i stället kunnat gå till Vänsterpartiet.
Ett S-MP-alternativ - kombinerat med ett vänsterparti som en fri radikal satellit - hade kunnat ge fler röster till den rödgröna sidan.

Men nu blev det inte så. Mona Sahlin (S) fick bakläxa av den egna rörelsen. Vänsterpartiet bjöds på nytt in i samarbetsdiskussionerna.
Söndag 8 december 2008 gick S, V och MP fram som ett gemensamt trepartialternativ. I historiens klargörande ljus framstår det som den dag som S förlorade valet.
Det rödgröna regeringsalternativet blev mer vänsterorienterat - sannolikt blev det för vänsterskruvat för att kunna vinna val i ett allt mer högervridet Sverige.
Man har nämligen inte råd att tappa mittfältet i vare sig fotbollen eller politiken.

Låt mig för ordningens skull säga att jag inte har några problem med den rödgröna regeringsplattformen eller skuggbudgeten. Det är en verklighetsförankrad - och finansierad - mittenvänsterpolitik.
Men det är inte så många som väljer parti efter djupstudier av ledarsidor, skuggbudgetar och propositioner. De flesta går på känslan i maggropen. Och för de viktiga marginalväljarna framstod det rödgröna alternativet inte som det tryggaste eller mest stabila.
Borgarna skrämdes med Lars Ohly och det gamla kommunistspöket. Och många väljare lät sig skrämmas till sofflocket, Sverige-Demokraterna eller något av de borgerliga partierna.

För socialdemokratin väntar nu ett räfst och rättarting. Det handlar inte bara om att byta partiordförande eller partisekreterare.
"Det är mycket som måste göras efter valet - inte minst måste det till en modernisering av politik, ledarskap och organisation för att vi ska kunna vinna Stockholm och tillväxtorterna i Syd- och Mellansverige. Annars vinner vi aldrig regeringsmakten igen", konstaterar en S-profil i ett mejl till NSD:s ledarredaktion.
Så är det. Man vinner inga riksdagsval med 50 procent i Norrbotten, om de många väljarna i syd fortsätter att rösta blått.