Ledare: Valet blir en thriller

Lördag 17 mars 2007. Jag befinner mig i anrika Folkets Hus i Stockholm och vänder blicken mot klockan på väggen.
12:19 lyser digitalklockans röda siffror. Kongressordföranden dunkar klubban i bordet och meddelar att kongressen enhälligt valt Mona Sahlin till ordförande för Socialdemokraterna.
Det är ett historiskt ögonblick. Socialdemokratiska Arbetarepartiet grundades 1889, men först nu (efter 118 långa år!) har partiet fått sin kvinnliga ordförande.

Det är en magisk stämning i kongresslokalen. Den nyvalda ordföranden Mona Sahlin möts av jubel och stående ovationer.
Många ombud är rörda. Även på pressläktaren finns luttrade journalister med något blankt i ögonvrån.
Sahlin, som var uträknad efter Toblerone-affären 1995, har kommit igen.

Det är ingen duvunge som tar över. Sahlin valdes in i riksdagen redan 1982. Hon har befunnit sig i hetluften i snart 30 år och prövat på både med- och motgångar.
Hon har varit ledamot i socialutskottet, KU-ledamot, arbetsmarknadsminister, samhällsbyggnadsminister, partisekreterare och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott.

Fredrik Reinfeldt är inte närheten av hennes bredd och långa bakgrund.
När Reinfeldt var MUF-bas och skrev underliga nyliberala böcker hade Sahlin varit arbetsmarknadsminister ett par år.

I sitt programtal på S-kongressen 2007 understryker Sahlin dock att politiken inte är någon enmans-show. Hon talar engagerat om partiets grundvärderingar, rådslag och breddat ledarskap.
"Fler företrädare måste få plats och möjligheter att delta i debatten. Interndemokratin måste stärkas. Laget är alltid större än jaget", säger hon till ombuden.

Principerna blir verklighet. Direkt efter kongressen 2007 inleder partiet ett stort rådslagsarbete med sikte på kongressen 2009 och valet 2010. Alla medlemmar, sympatisörer och intresserade får chansen att tycka till och lämna sina synpunkter.
Sahlin låter samtidigt andra socialdemokrater kliva fram. Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Veronica Palm, Ibrahim Baylan, Luciano Astudillo, Ylva Johansson och Leif Pagrotsky hör till dem som får ökat svängrum med Sahlin.

På partikongressen 2009 i Älvsjö råder heller ingen tvekan i ordförandevalet. Det finns ingen motkandidat.
Mona Sahlin blir omvald lika enhälligt och självklart som på kongressen 2007.
När jag vandrar runt på Älvsjömässan och snackar med ombuden talar många uppskattande om Sahlins ledarstil.
Allt kretsar inte kring henne själv. Hon låter andra växa, sägs det.

Många yngre riksdagsledamöter upplever att det blev högre till tak efter ordförandeskiftet 2007.
"Mona ger det goda ledarskapet ett ansikte. Hon ser, uppmärksammar och uppmuntrar människor - från praoelever i riksdagen till nya nervösa riksdagsledamöter", skriver unga S-riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar på sin blogg.

När jag träffar S-senioren Thage G Peterson - som arbetat nära både Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson - talar även han varmt om Sahlin.
"Jag såg Palme i Mona när hon besökte högskolan i Södertörn. Studenterna sögs till henne som flugor till en sockerbit. Mona har många fina egenskaper. Hon har lätt att få kontakt med människor och för att lyssna", säger Peterson.

Men Sahlins främsta förtjänst är ändå att hon är socialdemokrat och representerar en annan politik än Reinfeldts allians.
Vi får en rättvisare politik om Sahlin blir statsminister.
Satsningar på arbetslösa och sjuka går före skattesänkningar för de som redan har det gott ställt.
Ökad kvalitet i vård och skola prioriteras högre än slopad förmögenhetsskatt.

Sahlin kommer dessutom att kunna ta ut en ministeruppsättning som är minst lika kompetent som Reinfeldts gäng.
Sven-Erik Österberg, med facklig bakgrund och rötterna i Bergslagen, blir en mer verklighetsförankrad arbetsmarknadsminister än Sven-Otto Littorin. Veronica Palm står för en mänskligare syn på sjukförsäkringen än Cristina Husmark Pehrsson. Thomas Östros lånar inte pengar för att sänka skatten för höginkomsttagare som Anders Borg gör valåret 2010.
Det socialdemokratiska laget är större än Mona Sahlins jag, som sagt. Och hon har ett lag med många goda krafter.

På Sahlins minus-konto står den 15 år gamla Toblerone-historien. Trots att hon sedan länge har skaffat sig rutiner för att sköta privatekonomin fortsätter denna gamla affär att spöka även i valrörelsen 2010.
I borgarnas propaganda används den för att framställa Sahlin som en slarva som inte är värdig statsministerämbetet. Skitpratet sprids på ledarsidor, bloggar, youtube-klipp och i vanligt vardagssnack.

Tyvärr verkar buskagitationen även få visst genomslag i opinionsmätningarna.
Det starka stödet för Mona Sahlin på S-kongresserna 2007 och 2009 har ännu inte smittat av sig på den breda valmanskåren.

I SCB:s stora partisympatimätning, som omfattar 9 000 intervjuer och brukar vara pålitlig, backar Socialdemokraterna tvärtom till 33,8 procent.
Visserligen har det rödgröna blocket fortfarande majoritet, enligt SCB.
S, V och MP har tillsammans 50,2 procent, i SCB-mätningen. Den borgerliga regeringsalliansen har 44,2 procent.
Men det är ett försprång som kan försvinna snabbt.

Till bilden hör dessutom att Sverige-Demokraterna kan vara på väg att ta sig in i riksdagen. Partiet har stöd av 3,9 procent av väljarna, enligt SCB.
Om SD etablerar sig som riksdagsparti innebär det att högerblocket i svensk politik kommer att stärkas rejält.

Men bara en sak är riktigt säker i dag: Valet 19 september blir en thriller.
Den enda bestämda slutsats man kan dra av torsdagens SCB-mätning är att valutgången är oviss.
Opinionsmätningar är som träningsmatcher. De är en test och värdemätare.
Men det är stämningsläget 19 september som avgör allt. Valet är och förblir den enda riktiga opinionsmätningen.

För socialdemokraterna gäller det nu att mobilisera kraft och fokusera på valets huvudfrågor. Blev Sverige ett bättre land under Reinfeldts styre?
Jag och andra i den redan välmående medelklassen har förvisso fått fina skattesänkningar. Men det sker ju till priset av att många samtidigt får det sämre och att den offentliga servicen urholkas.
Kommuner och landsting drar ned. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är den fjärde högsta i EU , enligt Eurostat.
Socialbidragskostnaderna ökade med 20 procent 2009, enligt Socialstyrelsen.
Låginkomstpensionärerna får dra åt svångremmen. 57 000 ensamstående mammor lever under fattigdomsgränsen. Barnfattigdomen uppgår till 12 procent, enligt Riksdagens utredningstjänst.
A-kassan har urholkats. Långtidssjuka drabbas hårt av den nya stupstocken.
Är det så vi vill ha det? Vill vi ha större klyftor och att vissa halkar efter medan andra glider i väg i den fina gräddfilen?

I den rödgröna skuggbudgeten erbjuds ett annat, mer rättviseinriktat, alternativ.
Det är också dessa ideologiska och sakpolitiska skillnader som borde stå i fokus i valet 2010. Det handlar inte om hur Sahlin skötte kontokortet 1995.