SVT:s Vetenskapens värld har sänt en utmärkt dokumentärserie med titeln Det svenska skolexperimentet.
Det går igenom en hel del myter om den svenska skolan, och genom intervjuer med forskare tecknas också en mycket dyster bild av tillståndet inom och utsikterna för det svenska utbildningsväsendet.
Det handlar om ett betygssystem som i onödan ser till att var sjunde elev inte går ut grundskolan med fullständiga betyg, inte kan börja gymnasiet och alltså får sina livschanser kraftigt försämrade av sin tid inom det svenska utbildningssystemet.
Det handlar också om elever som redan tidigt i livet utsätts för höga stressnivåer, som oroar sig för att inte hänga med och som en konsekvens av det får en sämre hälsa än föregående generationer av elever.
Detta är naturligtvis ingenting annat än en skandal. Men den blir ännu mer upprörande när man också betänker att svensk skola under de senaste årtiondena – särskilt under det dåvarande Folkpartiets partiledare, skolminister Jan Björklund – varit utsatt för omfattande reformarbete och intensiv debatt.
För medan allt detta skedde i svenska klassrum och skolkorridorer – vad var det egentligen för något som diskuterades i valrörelse efter valrörelse och riksdagsdebatt efter riksdagsdebatt?
Jo, borgerlighetens stridsrop för skoldebatten var hela tiden att det som krävdes var mer ordning och reda, mer pli och disciplin och katederundervisning. Det hette att betyg var bättre ju tidigare och desto mer differentierade det var, och att allt annat än det var någonting man lätt kunde bunta ihop och avfärda som den ideologiskt drivna ”flumskolan.”
Politiker som av allt att döma själva var vuxna och färdigutbildade stod på fullaste allvar och diskuterade i direktsänd tv huruvida barn skulle tillåtas ha keps på sig i klassrummen eller inte – utan att tänka på att det är ungefär lika meningsfullt som om försvarspolitiska debatter skulle handla om vilken vinkel de värnpliktiga fallskärmsjägarna bör ha på sin honnör.
Det handlade också om de internationella PISA-mätningarna – ett trubbigt jämförelseverktyg som under ett par års tid blev till en sorts nationell prestigefråga fullt i klass med medaljligan i de olympiska spelen eller med den svenska placeringen i Eurovision Song Contest.
Till sist har det också spillts oändliga spaltmeter på de religiösa friskolornas vara eller icke vara – och det alla dessa angreppsvinklar på den svenska skolan har gemensamt är att de väcker starka känslor att spela på i valrörelser, men inte tjänar till att lösa de allvarliga och grundläggande problem som det svenska utbildningsväsendet varit behäftat med.
För märk väl – medan allt detta pågick och den skolpolitiska debatten förvandlades till en sorts populistisk teater, kunde friskolekoncernerna obehindrat och obekymrat kunnat plocka ut miljardvinster på de svenska skolbarnens bekostnad.
Utslagningen av de allra svagaste eleverna, ofta med föräldrar som har arbetaryrken eller står utanför arbetsmarknaden, har fortsatt, medan de allra starkaste eleverna drabbas av stressrelaterade symtom i jakten på pinnar och betyg.
Sveriges lärare och framförallt de svenska skolbarnen förtjänar betydligt bättre än så. De förtjänar ett skolsystem som sätter deras kunskap, framtid och välmående i centrum – inte populistiska fantasier om ”flumskolan” eller den sista raden i årsbokslutet på ett internationellt riskkapitalbolag.
Kanske måste vi till slut våga ställa frågan vad det är vi vill ha skolan till – och för vems skulle den egentligen finns ?