" – Sen, sen, vad hände sen? Allt möjligt hände sen."
Så sjöng Mattias Alkberg på skivan Anarkist, och det är också en fråga som går att ställa efter söndagens folkomröstning i Grekland. På gårdagens ledarsida berördes en del av problemen med folkomröstningar, och de farhågorna tycks ha blivit besannade.
Det grekiska folket röstade alltså nej till ett en vecka gammalt förslag till eurogruppen, som inte längre låg på bordet. Betyder deras "nej" att förslaget i dess helhet är förkastat, eller att ingen av dess delar kan ingå i en eventuell lösning mellan parterna? Eller ska man – som de flesta verkar göra – tolka det mer allmänt, som ett principiellt ställningstagande om att Grekland inte accepterar fler nedskärningar som väg ut ur krisen?
Det är i så fall fullt förståeligt. Det grekiska folkets lidande har de senaste åren varit lika svårt som det har varit offentligt, och inget är rimligare än att de vill ha ett slut på åtstramningarna. Att de vill protestera, göra sina röster hörda och säga ifrån.
Problemet är bara att det är ungefär lika verkningsfullt att säga nej till ett skuldberg och en finanskris, som att säga det till det svenska sommarvädret hittills; det känns kanske skönt, men det ändrar ingenting. Och breven från kronofogden blir inte mindre verkliga för att man låter dem ligga kvar på hallmattan.
Runtom i Europa säger de politiska ledarna, bland annat Angela Merkel och den svenska finansministern Magdalena Andersson (S), att folkomröstningens resultat naturligtvis måste respekteras.
Det gör de klokt i. allt annat bara skulle bekräfta den bild som ibland sprids, av att deras mål egentligen inte är att rädda Grekland eller ens få några pengar tillbaka, utan att straffa och förnedra det grekiska folket.
Så är det naturligtvis inte. För även om det har funnits, och i allra högsta grad finns, politiker som har plockat billiga, populistiska poäng på att skälla på Grekland, så finns det flera andra skäl till att vilja få Grekland att ta ansvar för landets finansiella läge.
För det första handlar det om att räntorna på det grekiska skuldberget idag betalas av skattebetalare i andra europeiska länder. Säg den, till exempel, tyska politiker, eller den arbetare i Magdeburg som i längden är nöjd med en sådan situation?
För det andra handlar det om det ömsesidiga förtroendet inom den Europeiska Unionen. Unionens grundval är varken språk, valuta eller fördrag – det är en samsyn, och ett ständigt förnyat förhållande som bygger på att alla är beredda på att göra sitt.
För det tredje handlar det om vilka signaler det skulle skicka ut till andra länder, som befunnit sig i prekära ekonomiska situationer, men som fått rätsida på dem med tunga besparingsprogram. Irland, Spanien och Portugal ser i nuläget ut att ha klarat sig undan det värsta – varför skulle inte Grekland behöva göra samma uppoffringar som de?
Problemet med den här folkomröstningen är inte att någon tycker att det grekiska folket svarade fel. Problemet är att den redan från början inte kunde generera något begripligt svar, och inte var mer än en populistisk och symbolisk gest, som surrar båda parterna vid masten, och gör det svårare att komma överens.
Den rådande situationen måste få en lösning, och att bara säga "nej" för oss inte ett steg närmare dit. Allt möjligt kan nämligen fortfarande hända sen.