Det är många tankar och funderingar som infinner sig efter läsningen av "En människa kan mördas men inte idéer", Eva Franchells biografi över Anna Lindh (Sveriges utrikesminister 1998-2003 och SSU:s ordförande 1984-1990).
Anna Lindh hann göra stora politiska avtryck under sitt alltför sitt korta liv. Franchells biografi beskriver bland annat hennes insatser för att förhindra att de etniska motsättningarna i Makedonien utvecklades till ett fullskaligt inbördeskrig 2001.
Och om Anna Lindh hade fått leva skulle hon ha fortsatt att spela en central roll i svensk och europeisk politik.
Hon skulle ha fyllt 65 år söndag 19 juni i år och med all säkerhet kunnat blicka tillbaka på en lång och framgångsrik politisk karriär.
Antagligen hade hon blivit vald till Socialdemokraternas partiordförande vid den redan inplanerade extrakongressen våren 2004. Någon vecka senare hade hon även blivit Sveriges första kvinnliga statsminister – en milstolpe i vår historia.
Kanske hade det också gett socialdemokratin en nytändning och gett partiet chansen att sitta kvar i regeringsställning efter valet 2006. En pigg, modern och framtidsinriktad politiker som Anna Lindh hade kunnat locka fler väljare än en trött och sliten Göran Persson.
Sverige hade i så fall fått en Lindh-ledd regering som prioriterat investeringar i vård, skolor, omsorg och nya järnvägar istället för Fredrik Reinfeldt, högeralliansen och skattesänkningar på 138 miljarder kr.
Efter väl förrättat värv under tio år hade Lindh sedan hamnat på en internationell topposition. Det är inte omöjligt att hon hade blivit EU-kommissionär.
Mycket hade i alla fall sett annorlunda ut om Anna Lindh inte blivit knivhuggen när hon besökte NK-varuhuset i Stockholm 10 september 2003 och avlidit till följd av skadorna dagen efter.
En åldrad Anna Lindh hade kunnat resa runt även i årets valrörelse och ge draghjälp till dagens socialdemokratiska ledarskap.
Att göra en sådan här kontrafaktisk historieskrivning – "om inte om hade varit", som vi säger i vardagligt tal – är ett sätt att vrida och vända på historiska skeenden.
Vad hade hänt om överste von Stauffenberg lyckats döda Hitler 20 juli 1944? Hur hade Sverige sett ut om Olof Palme haft med sig sina livvakter när han gick på bio 28 februari 1986? Eller om det fruktansvärda mordet på Anna Lindh aldrig inträffat?
Det är givetvis helt omöjligt att säga hur saker och ting blivit. Men det är intressanta tankeexperiment som påminner om att enskilda människor gör skillnad och att den politiska utvecklingen inte är ödesbestämd.