– Vi kallar det deltagare, säger Niklas Nyman, rektor för Sunderby Folkhögskola, som tar emot mig när jag besöker det som är landets tredje största folkhögskola.
Han förklarar vidare att ordet deltagare är viktigt, att det handlar om människosyn.
– De som går här är vuxna människor som deltar i utbildning, helt frivilligt och utifrån sina förutsättningar.
När vi snubblar in i ett klassrum på allmän linje frågar jag deltagarna vad som är skillnaden mot att gå i gymnasiet. En av tjejerna säger att hon kan lära sig här.
Jag känner så väl igen mig i det.
Några år efter gymnasiet insåg jag att det nog inte hade varit så smart att välja bort allt svårt. Jag saknade många ämnen och hade inte direkt några betyg att skryta med.
Min lösning blev ett år på folkhögskola. Precis som tjejen i klassrummet så var jag, som Niklas beskrev, deltagare i min egen utveckling, inte någon som förutsattes fuska eller smita om jag inte kontrollerades. Och det gav lust att lära.
Jo, jag är partisk. Jag gillar folkhögskola som idé.
Det är liksom en symbol för ett samhälle som tror på människan, som förstår att vi alla är unika och till och från kan behöva en ny chans.
Mer än hälften av Sunderby Folkhögskola är det som kallas Allmän kurs, sådan som jag gick. Här går främst människor som den vanliga skolan inte klarade av att ge fullgoda kunskaper.
– Vi lyckas med 70 procent av dem, säger Niklas inte helt utan stolthet.
Men det blir svårare och svårare. Bland annat för att CSN-reglerna är alltför rigida och att folkhögskolor får sämre kostnadstäckning är gymnasieskolor.
Under 2026 och 2027 gör regeringen ingen ekonomisk uppräkning alls. Med pris- och löneökningar innebär det i praktiken en nedskärning på fem till sex procent per år.
Det är så ofattbart korkat att skära ner på utbildning. Alltid, men än mer när det drabbar människor som står långt från arbetsmarknaden och/eller har låg utbildning.
Förutom ett sätt som gör att fler kan lära sig så går det inte att besöka en folkhögskola utan att smittas av den mysiga, välkomnande och avspända stämningen.
Vi går genom konstskolans ljusa lokaler och möter deltagare som målar, skulpterar och formar keramik.
I en mörk lokal intill sitter en hel klass vid datorer. De går skolans tvååriga indiespelutbildning.
Nya spännande utbildningar tonar upp sig vart jag än vänder mig. Där finns blivande behandlingspedagoger och de som går trädgårdsutbildning. En trappa ner finns en seniorakademi.
Husen fullkomligt sprudlar av energi. Förutom de egna utbildningarna så gör man också kurser på uppdrag och tar emot konferenser.
När vi är på väg att avsluta rundvandringen så lyfter Niklas en annan fråga.
– Vi är bekymrade över de minskade anslagen till studieförbunden. Det gör att glesbygden tappar än fler mötesplatser.
Minskade anslag kan ju låta som en mindre justering. Men icke.
Förra året beslutade Tidöpartierna att skära ner studieförbundens resurser med en tredjedel. Ett dråpslag för den fria bildningen och lokal demokrati.
I bilen tillbaka till redaktionen funderar jag på vad som blivit av mig om inte den där skoltrötta tjejen jag var hade fått en andra chans. Om bildningsdörrarna förblev stängda för att jag var omotiverad när jag var tonåring.
Samhället idag är så mycket hårdare än när jag var ung. Allt fler pressas, stressas och slås ut.
Samtidigt är demokratin under attack, både av trollfabriker, annan inhemsk extremism och av främmande makt.
Det bästa motmedlet är folkbildning – att människor möts, bildar sig och utvecklas som fritt tänkande individer. Så kan vi genomskåda de lögner som försöker vrida vårt samhälle i antidemokratisk riktning.
Nedskärningar på studieförbund och folkhögskolor är ett hot både mot enskilda människors framtidshopp och svensk demokrati.