Ledare: Vad är skillnaden?

Att många väljare var osäkra in i det sista inför årets val har bl a förklarats med att de inte uppfattade någon större skillnad mellan regeringsalternativen.
Den föreställningen gynnade alliansen som gick till val på att det i stort sett rådde enighet om den svenska välfärdsmodellen.
De rödgröna misslyckades med att tydliggöra skillnaden. Talet om ett hotande systemskifte upplevdes inte som trovärdigt.
Tidningen ETC (5/11) hävdar i en analys av höstens budgetalternativ att de rödgröna lagt sig så nära regeringen att det inte längre skulle finnas något utrymme för politiska reformer.
Jämfört med regeringen budgeterade de rödgröna visserligen en dubbelt så stor offentlig konsumtionsökning som regeringen (2,0 procent mot 0,7 procent).
Men den offentliga konsumtionens andel av BNP skulle ändå fortsätta minska med rödgrön politik. Skatternas andel av BNP skulle hamna på 45 procent, bara några tiondelar över regeringen. Det är en nivå som vi inte sett i Sverige på 35 år och en nivå där reformer sitter trångt.

Nu är det förstås orättvist att döma utifrån ett enda års budget. Med en rödgrön regering hade politiken fått en annan inriktning och skillnaderna hade med tiden blivit allt tydligare.
Sett över en mandatperiod skulle det handla om i storleksordningen 70-80 miljarder i större utgifter med det rödgröna alternativet än med alliansens politik.
Men även om ETC överdriver likheten mellan regeringen och de rödgröna så ligger det något i tidningens iakttagelse.
Socialdemokraterna och de rödgröna accepterade alliansregeringens budgetpolitik och krympte därmed frivilligt sitt handlingsutrymme.
Trots att budgetansvar för en socialdemokratiskt ledd regering rimligtvis borde vara något annat än vad Anders Borg står för.

Anne-Marie Lindgren tar upp frågan i en artikel i Aktuellt i Politiken (nr 43):
"Hur klarar vi finansieringen av framtidens välfärd om vi inte ens kan återföra skatterna upp till nivån f.B (=före Borg), och som redan den ansågs något för låg."
Både Lindgren och ETC pekar på ett reellt problem, men närmar sig det från ett bakvänt håll.
Det är ju inte den låga skattekvoten som är problemet utan vilken välfärd och vilket samhälle som kan byggas med sådana ekonomiska förutsättningar.
Fungerar inte välfärden och det finns stora otillfredställda behov växer kraven på samhälleliga insatser och reformer.
Dessa måste självklart finansieras. Om det inte räcker med effektivisering eller omfördelning från annat håll, ja då måste vi också våga diskutera ett högre skatteuttag.

Självklart är det skillnad mellan moderat och socialdemokratisk politik. Skillnaden märks i värderingar och får också konsekvenser för skatteuttaget.
Men ökade skatter är i sig inget eftersträvansvärt och en olämplig startpunkt för debatten. Den bör istället utgå ifrån hur vi vill skapa en bättre välfärd och ett rättvisare samhälle.