Jag får fortfarande lite magknip när jag tänker på en av mina värsta vintrar när barnen var små.
Bara tre dagar under årets första tre månader var alla våra tre barn på förskolan.
Förutom magsjuka, förkylning och löss i en oändlig ström så hade de också vattkoppor den vintern. Nej, naturligtvis inte samtidigt, de avlöste varandra.
Visst kan vabbande också vara lite mysigt då och då.
Att få tid att skämma bort en hängig, men inte vrålsjuk unge, med pannkakor, glass och Ipad en dag eller två är inte så farligt. Det kan vara lite skönt också för den förälder som är hemma.
Just den här tiden på året är dock det sällan förknippat med sådant mys. Det är inte för inte som februari går under namnet vabruari.
Förutom det uppenbara – barnet är sjukt – så är vabbande allt som oftast stress.
Skickar jag tillbaka henne för tidigt till förskolan? Kommer pedagogerna tycka att jag är en dålig mamma? Kan jag boka in det där mötet på jobbet eller kommer snoret utvecklas till riktigt förkylning? Kan svärmor ta nästa vecka eller har vi redan tröttat ut henne?
Och den ständiga parkonflikten: Är det din eller min tur? Är ditt eller mitt jobb viktigast?
Dessutom är det dyrt. Även om man får ersättning när man vabbar så är det bara 80 procent av lönen och upp till ett tak. De allra flesta barnfamiljer har inte ett överskott av pengar att strö runt sig.
Det är mänskligt att tröttna på att vara hemma med sitt sjuka barn. Det betyder inte att man inte borde skaffat barn.
Jag hade varit en usel förälder om förälder var det enda jag skulle vara under hela deras småbarnstid. Så tror jag nog att de flesta av oss känner.
Jag älskade mina tre döttrar oändligt även om de där tre månaderna med nästan ingen förskola höll på att driva mig till vansinne.
Lite som att jag drömde heta drömmar om en obruten natts sömn när de var spädbarn. Det hade ingenting med min kärlek till dem att göra, bara att jag höll på att bli tokig av sömnbrist.
Men nog om det. Tillbaka till det jubel som nu ljuder från småbarnfamiljers radhus och lägenheter runt om i landet.
Ja, det där jublet av ”Snart är vabruari över för i år”.
Grattis till dig som tagit dig igenom och kanske till och med har ett äktenskap som överlevt det. Men …
Jo, det finns ett men, eller två egentligen. Det är inte slut och det är inte det enda.
Enligt Försäkringskassan så är det både februari och mars som toppar vabuttagen. Så sorry, men det är hälften kvar.
Dessutom är stressen med våta overaller, borttappade vantar och något sådan där nyttig middag varje vardag kvar. Och den ekonomiska stressen.
Att barn blir sjuka och att det är ett pussel att vara småbarnsförälder kan inte regeringen göra så mycket åt, men de skulle kunna prioritera annorlunda i statens budget.
Matpriserna stiger igen, men regeringen håller stenhårt fast vid att det är de allra rikaste som ska prioriteras – inte barnfamiljerna.
Kanske är jag tjatig, men det hade varit så mycket bättre med höjt barnbidrag än med en extra skattesänkning bara för den som tjänar över 65 000 i månaden.