En gång åkte jag jeep från Tindoufs militärflygplats i södra Algeriet och rakt ut i öknen. I veckan kom bilden tillbaka till mig. Nej, jag var inte i Afrika igen. Jag var i Boden.
Jag fick en guidad tur rund området där H2 Green Steel byggerstålverk och vätgasfabrik – en enorm produktionsanläggning för grönt stål och grön vätgas.
Resan genom Sahara gick genom sanddyner som ändrade form efter ökenstormar innan vi nådde flyktinglägret vid gränsen till det av Marocko ockuperade Västsahara.
Riktigt så dramatisk var inte min resa på byggarbetsplatsen i Boden. Inte alls faktiskt. Det är mest en byggarbetsplats. Imponerande stor, som 450 fullstora fotbollsplaner. Och lika imponerande i bygghastighet. Än så länge finns bara fundament och några stålskelett. Om bara två år ska produktionen vara i full gång. Och det verkar troligt.
I Boden har man fattat att framgången för snabb produktion är schysta villkor för de som jobbar. Kollektivavtal och samverkan med kommunen ger goda förutsättningar för att klara den tighta tidsramen och nå en hållbar tillväxt – dubbel mening.
Men så har vi männen. Jag har inget emot män som sådana. Tvärtom. Men män i grupp har en tendens att utveckla en toxisk manlighet. Inte alla, nej nej, inte alla män. Så klart. Men ändå, risken är överhängande.
När produktionen vid det nya stålverket och vätgasfabriken är i gång har företaget en tydlig ambition att ha lika många män som kvinnor anställda. Bra. Blandade grupper är alltid bättre, både för de som finns i dem och för att få jobbet gjort.
Men innan vi är där ska det byggas upp. Det krävs massor av byggnadsarbetare för att få allt på plats och då finns det dessvärre inte lika många kvinnor att ta av.
Företaget förbereder med separata omklädningsrum, aktivt jämställdhetsarbete och annat för att de tjejer man får tag i ska trivas, men de kommer vara i minoritet. Den stora gruppen byggare kommer vara män, de allra flesta tillfälligt boende på orten.
Sexköp är ett brott i Sverige sedan 25 år. Det betyder inte att det inte förekommer. Enligt Folkhälsomyndigheten har knappt var tionde (9,6 procent) svensk man har köpt sex någon gång. De allra flesta, hela 80 procent, utomlands och inte alltid mot pengar som ersättning, men ändå.
Risken att Boden kommer drabbas av en större efterfrågan på sexköp är mer än en överhängande. Eller annorlunda uttryckt, drabbas av fler män som betalar för att begå sexuella övergrepp. Men glädjande är att företaget är medvetna och rustar för det.
Efter rundvisningen på projektområdet får jag besöka några av de arbetarbostäder som just nu färdigställs. Här gör de ansvariga sitt bästa för att stävja brott. Boendevärdar, uppförandekoder och kontakt med myndigheter. Ett viktigt arbete som kommer begränsa brottslighet.
Jag är stolt över hela det där med kolfritt stål, grön industrialisering och de stora investeringar som görs i norra Sverige. Här bygger vi framtiden.
Och till skillnad mot för drygt hundra år sedan när malmen började brytas och industrierna etableras, görs det med människan i fokus. Med kollektivavtal, jämställdhetsambitioner, sjysta villkor och att aktivt arbete mot sexuell exploatering. Och det är jag minst lika stolt över.
Både industriprojektet i Boden och att mota bort sexköp är stora utmaningar som måste hanteras för att vi ska kunna stoltsera med det som sker i den här delen av landet.
Bara någon minut efter att jag fick min Sahara-känsla var bilen vi åkte i framme vid massiva konstruktioner av cement och stål. Likheten bleknar. Det var bara en blinkning.
Men känslan hänger kvar. Kvinnorna jag träffade i flyktinglägret i öknen var de hårdast drabbade och samtidigt de som organiserade livet för barnen och hela samhället.
Kvinnolivet har likheter världen över. Kvinnor utsätts och utnyttjas var helst den hårda manligheten får fritt spelrum. Att skydda kvinnor är att värna humanitet och samhällsutveckling – i flyktingläger såväl som i Boden.