Upp till kamp!
Tidigare norrbottniska S-basar har varit viktiga kanaler till centralmakten. Nu blir det Yvonne Stålnacke eller Karin Åström som tar över stafettpinnen.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Från början var manegen krattad för kommunalrådet Yvonne Stålnacke, Luleå. Men under nomineringsprocessen har Karin Åström, Överkalix, fått ett växande stöd.
Därför blir det ett lika spännande ordförandeval på helgens distriktskongress på Hotell Nordkalotten i Luleå som det var på kongresserna 1988 och 1999.
1988 blev det votering mellan riksdagsledamoten Monica Öhman, Kalix, och kommunalrådet Anders Sundström, Piteå. Anders Sundström vann omröstningen med en rösts marginal. Det blev startpunkten för Sundströms väg in i rikspolitiken, partiets verkställande utskott och tunga ministerposter efter valsegern 1994.
1999 var det förre SSU-basen Niklas Nordström och näringsministern Björn Rosengren som stod emot varandra. Efter en lång och bitter strid blev det Rosengren som drog längsta strået. På distriktskongressen i Boden vann han omröstningen mot Nordström med 137 röster mot 109.
Den här gången känns inte debatten lika infekterad som 1999. Både Stålnacke och Åström accepteras av de flesta, även om det finns olika åsikter om vem man föredrar.
Den som ombuden till sist väljer kommer under alla förhållanden att bli en centralgestalt i norrbottnisk politik.
Partidistriktet är fortfarande länets största politiska rörelse med 5 662 medlemmar.
Till detta ska läggas alla supportrar och sympatisörer som känner sig som sossar, även om de inte formellt är partimedlemmar. I riksdagsvalet 2006 röstade 80 605 norrbottningar (51,5 procent av väljarna i länet) på socialdemokraterna.
Denna starka (S)tällning gör att ordföranden i det socialdemokratiska partidistriktet i Norrbotten är en viktig och respekterad röst i det socialdemokratiska partiet på central nivå. Tidigare ordföranden som Ragnar Lassinantti, Ingvar Svanberg, Curt Boström, Anders Sundström och Björn Rosengren har fungerat som kanaler för norrbottniska intressen i Stockholm.
Det främsta exemplet är Curt Boströms engagemang för utvecklingsplanen för Norrbotten under åren 1980-1983. Han engagerade inte bara länets arbetarrörelse utan toppnamn som Ingvar Carlsson och Odd Engström för att lösa krisen i Norrbotten.
Resultatet av alla dessa vedermödor blev regeringen Palmes Norrbottensproposition 1983.
Den socialdemokratiska regeringen gick in med miljarder för att lösa den akuta krisen i SSAB, LKAB och dåvarande Assi, men också för att utveckla nya verksamheter som högskolan i Luleå och rymdtekniken i Kiruna.
På samma sätt måste den nya ordföranden agera nu. Det gäller att ta strid för Norrbotniabanan och andra regionala utvecklingsprojekt.
En annan viktig uppgift för den nya ordföranden blir att skapa bättre sammanhållning i arbetarrörelsen i Norrbotten. De senaste åren har några av länets mest framträdande S-politiker varit i luven på varandra om obs-platser, höjningen av landstingsskatten, regionfrågan och annat.
Socialdemokratin har inte råd med den typen av infekterade strider. Man vinner inga val genom interna bråk och man lockar inga nya medlemmar genom att skapa bilden av att partiarbetet mest består av klösmöten.
Den gamla partisekreterarsanningen - gladast vinner - gäller fortfarande. I ett framgångsrikt parti har man också kul tillsammans.
"Socialismen är ingen tebjudning", brukade kommunisterna säga på 1970-talet. Men det är en felsyn.
Socialismen och socialdemokratin måste vara trevlig om den ska ha ett existensberättigande.
Partimötena kan rymma många tunga och allvarliga diskussioner, men de måste också vara en källa till glädje, skratt och gemenskap.
Vem är betjänt av partimöten där en stor grupp går hem och känner sig besvikna eller illa till mods efteråt? Ingen, mer än arbetarrörelsens politiska motståndare.