Under måndagen valdes Magdalena Andersson (S) på nytt till Sveriges statsminister – och den här gången är det inget mankemang med tillträdet.
Nu är det full fart på jobbet som gäller för Andersson. Redan under tisdagen ska hon presentera sin regeringsförklaring och sina statsråd. Dessutom väntar skifteskonselj hos kung Carl XVI Gustaf.
Det är en process som kungen börjar kunna ganska väl. Sverige fick demokrati för 100 år sedan. Under 48 av dessa år, nästan halva tiden, har Carl XVI Gustaf varit kung och statschef. Således har han hunnit leda ett antal skifteskonseljer.
Ibland har regeringsbildningarna varit komplicerade – i synnerhet efter senaste valet. Men de har alltid skett i god demokratisk ordning. Svensk demokrati är stabil, vilket visar sig i form av bland annat ett högt valdeltagande.
Det innebär dock inte att allt är bra. Den utdragna regeringsbildningen 2018-2019, sommarens regeringskris och stöket inför Magdalena Anderssons installation visar att det finns brister i det demokratiska systemet i Sverige.
Regeringar ska självfallet kunna avsättas om de inte har tillräckligt med stöd i riksdagen.
Så skedde också när riksdagen röstade om Sverigedemokraternas misstroendeförklaring 21 juni i år. En brokig skara bestående av alltifrån Birger Lahti (V) i Pajala till Jimmie Åkesson (SD) i Sölvesborg gjorde tummen ned för Stefan Löfven.
Ganska snabbt visade det sig emellertid att denna allians av missnöjda och frustrerade inte hade ett eget alternativ. Ulf Kristersson (M) gav upp försöken att bilda en ny regering efter mindre än två dygn.
Allting slutade med att Stefan Löfven efter ett par veckors tjorv blev återvald.
Det speglar att misstroendevapnet inte bara kan brukas utan också missbrukas.
Bättre vore om Sverige, i likhet med Tyskland, tillät enbart konstruktiva misstroendeförklaringar. Det föreslogs av Lindbeckskommissionen redan 1992 och aktualiserades på nytt i somras av statsvetaren Olof Petersson.
Det ska inte räcka med oheliga allianser för att avsätta en sittande regering. De partier som gör det måste också i förväg ha försäkrat sig om att de kan bilda en annan regering, vilket ju SD, V, M och KD inte kunde i juni.
Vidare finns skäl att se över nyvalsinstrumentet. Ett nyval – eller extra val som det egentligen heter – borde automatiskt resultera i en ny mandatperiod om fyra år.
I annat fall kommer det alltid att upplevas som för dyrt och omständligt att utlysa nyval när det riskerar att alltid vara nära till ett ordinarie val.
Slutsatsen är given.
Som ny regeringschef borde Magdalena Andersson genast ta initiativ till en ny författningsutredning.