Tungt för centern
Maud Olofssons högervridning och Stockholmsfixering är inget framgångsrecept för centern.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
I ett öppet brev till centerledaren Maud Olofsson undrar han hur en person som Federley kunnat få en så framträdande roll i centerpartiet.
Rune Lanestrand reagerar bland annat mot att Federley "gått i konkurs med sin salladsbar och skamlöst låtit leverentarörer och staten stå för alla kostnader utan att ta ett öre från sitt riksdagsarvode".
Lanestrands inlägg är inte det första exemplet på konfrontationen mellan den nya och den gamla centern. I en debattartikel i Dagens Nyheter 21 maj 2007 sopade centerveteranen Börje Hörnlund banan med hela den borgerliga regeringen. Hörnlund var orolig för att hans parti övergivit låginkomsttagarna och glesbygden.
"Regeringen är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut utanför Stockholmsregionen", skrev Hörnlund bland annat.
Högervridningen under Olofssons ledarskap sticker många äldre centerpartister i ögonen.
Det pragmatiska och samarbetsinriktade centerpartiet, som brukade tala ogillande om blockpolitiken, har helt plötsligt blivit en av de ivrigaste anhängarna av marknadsliberalism och konfrontatorisk blockpolitik.
Inte undra på att många gamla centeranhängare har svårt att känna igen sitt parti.
Det är inte längre tal om blocköverskridande uppgörelser med socialdemokraterna som på 1930-, 1950- och 1990-talen. I stället satsar Maud Olofsson allt på att fördjupa samarbetet med moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna.
Förre centerledaren Olof Johansson brukade beteckna centern som ett "samarbetsinriktat mittenparti". Den visionen är fjärran nu. Maud Olofsson beskriver centern som "en del av den liberala familjen" och "som ett borgerligt parti".
Det är uttalanden som får beröm i de fina kvartereren runt Stureplan i Stockholm.
Direktörerna på Timbro och ledarskribenterna på Dagens Nyheter ger uppmuntrande tillrop till Maud Olofsson. Men partiet får inte längre lika många applåder i glesbygden i Tornedalen eller på landsbygden på Västgötaslätten.
I SCB:s stora partisympatimätning i maj fick centern bara 6,2 procent. Det är en nedgång med 1,7 procentenheter jämfört med valet 2006.
De 16 procent i valet 2010 som Maud Olofsson drömmer om lär stanna vid att vara en dröm.
Centerns kräftgång blir ännu mer påtaglig om man jämför med storhetstiden på 1970-talet.
I riksdagsvalet 1973 fick centern hela 25,1 procent. Då var centern det näst största partiet i svensk politik. Men därefter har partiet tappat terräng i val efter val.
I dag är det gamla folkrörelse- och landsbygdspartiet en skugga av sitt forna jag.
Maud Olofssons högervridning och storstadsfixering är uppenbarligen ingen framgångsmodell.
Det gick bättre på Gunnar Hedlunds tid när centern höll en tydlig rågång till "bolagshögern" och stod upp för landsbygdens småfolk.
Då var centern ett alternativ även för många traditionella arbetarväljare och deras familjer. Det är centern inte längre.