Efter några dagar vid Torneträsk beger jag mig tillbaka till kusten och centralredaktionen, men med ett kort stopp i Kiruna. Där tar Emilia Töyrä med mig upp på Luossatoppen. Medan hon dukar upp bullar och kaffetermos slås jag återigen av det storslagna Norrbotten.
Emilia pekar ut gruvor, berg och byar. Och så klart staden som växer och tar ny form. LKAB:s gruva behöver hon inte visa. Den reser sig mäktigt och tar en självklar plats i både staden och landskapet.
”Nej, politiker har jag aldrig känt mig som” säger hon när vi börjar prata om att hon efter sommaren ska lämna sitt uppdrag som kommunalråd i Kiruna. Jag skrattar och säger att det får man nog ändå säga att den som styr en kommun och har suttit i riksdagen är.
”Jo, men jag känner mig mer som en som har ett förtroendeuppdrag” förklarar hon vidare. Och jag förstår henne. Det här är kärnan i den svenska parlamentariska demokratin. Man får förtroende av sina vänner, medlemmar och grannar, och så bidrar man i demokratins tjänst i några år.
De allra flesta politiker är sådana och de allra flesta gör det på sin fritid. Så började det även för Emilia, som fritidspolitiker i barn- och utbildningsnämnden i Kiruna kommun för drygt tio år sedan. Men det var inte där engagemanget föddes.
”Där på bangården” säger hon och pekar ner mot det enorma gruvområdet.
Det var där, som anställd på LKAB Malmtrafik, Emilia som 25-åring blev fackligt aktiv i IF Metall. Året efter sin första fackliga ungdomsutbildning valdes hon till vice ordförande i klubben på LKAB.
Bara några år senare fick hon medlemmarnas och väljarnas förtroende att företräda Norrbotten i riksdagen. Och sedan valet är hon tillbaka i hembygden på heltid som kommunalråd. Så jo, nog är hon politiker allt – en av den bästa sortens politiker.
Men eftersommaren vänder hon åter till IF Metall. Den här gången som regionalt samverkansansvarig.
”I nyindustrialiseringen måste man involvera de som kan – arbetarna”, säger Emilia. Det är vad det nya uppdraget handlar om, att se till att inte begå misstag när industrin växer och nya etableringar kommer till.
Hon lyser upp när hon pratar om allt det spännande som sker i norra Sverige, precis som så många norrbottningar jag mött. Men Emilia påminner ständigt om de som ska göra själva jobbet. Vanliga människor, som lever vanliga liv och som måste få schyssta villkor.
Den senaste tidens avslöjanden kring Northvolt är en varningsklocka om att allt inte alltid står rätt till när industrin växer. Utan tvekan finns en hel del att göra för den som ska jobba med facklig samverkan för IF Metall i norra Sverige.
Vi pratar vidare om vikten av att begränsa kedjor av underentreprenörer, hur det är bättre för alla när facket får vara med från början och om hur jämställdheten i den mansdominerade världen måste få större plats.
Men också om hur man måste bygga samhällen inte bara industri- och gruvexploateringar. Välfärd, skolor, bostäder och kultur. De som jobbar är ju inte bara jobbare. De är människor med fler behov än bara att jobba.
”Staten måste upp på banan” säger Emilia när vi är på väg ner för berget.
Jo, lokalt gör man verkligen sitt bästa för att underlätta för investeringar och för de som bor och jobbar här, men många verktyg är statliga. Det handlar om allt från bostadsbyggande och skatteutjämning till lagstiftning.
Det är faktiskt obegripligt att staten bara rycker på axlarna och litar på att marknaden ska lösa alla de problem som kan kanta så stora exploateringar som sker här. Jag kan inte annat än hålla med.
Staten måste upp på banan.