Konstnären Karin Nordgrens mormor var sju år när hon kom till Svansteins arbetsstuga och förbjöds prata sitt modersmål.
I förra veckan öppnade en konstutställning med Nordgrens verk som tar sin utgångspunkt hennes mormors barnaliv på en av Tornedalens många arbetsstugor under 30-talet.
Genom konsten får vi en inblick i ett mörkt kapitel i landets historia.
Alla med rötter i Tornedalen som jag träffat har berättelser om övergrepp. Den vanligaste är om äldre släktingar som fick stryk i skolan när de pratade sitt modersmål och hur språk och kultur därför inte fördes vidare.
Karin Nordgrens skildring är lika typisk som den är avskyvärd.
Under hela sin skoltid bodde mormodern i en arbetsstuga, en form av internatskola, 14 kilometer hemifrån. Barnen där fick inte ha några personliga saker med sig, inte bära sina egna kläder och inte prata sitt språk.
Precis som hos så många andra jag mött ledde det mormodern utsattes för till att Karin Nordgrens mamma inte fick lära sig meänkieli och därmed inte heller Karin. Språket fördes inte vidare i familjen.
Lars Elenius, professor emeritus i Historia, förklarar det så här ”Tillsammans med bestraffning skapade försvenskningen en negativ självbild. Finska och meänkieli och hela den sidan blev låg status”.
Man skulle också kunna säga att staten använde all sin makt för att knäcka en kultur, ett språk och ett folk som levt i Tornedalen sedan långt innan staten Sverige grundades.
I Sannings- och försoningskommissionens slutrapport (med det föga nätta namnet Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68) vittnas också om svåra övergrepp på de många tusentals tornedalska barn som tvingades till arbetsstugor.
Vid sidan av kyrkan var skolan statens starkaste verktyg. Alla barn måste gå i skolan och där skedde en massiv assimilering. Genom att placera barn på arbetsstugor kunde överheten utradera det så kallat byfinska under dygnets alla timmar.
Arbetsstugorna i Tornedalen var i bruk ända fram till 1954.
Men försvenskningen skedde inte bara på arbetsstugorna och inte alltid med våld eller hot om våld.
När jag träffade Sven-Erik Bucht hemma hos honom i Karungi berättade han att Nils Holgersson bara gjorde en ögla över centrala och västra Norrbotten på sin underbara resa genom Sverige.
”Det var en lärobok om Sverige och statens direktiv till Selma Lagerlöf var att det finskspråkiga Tornedalen inte skulle skildras” förklarade han.
Att uppmärksamma de brott som begåtts i Tornedalen är viktigt. Sanning kan leda till försoning, även om inget går att göra ogjort. Och konst kan både läka och bevara vittnesmål.
Men vi måste också lära oss av historien.
Norrbotten har alltid varit mångkulturellt och mångspråkigt. Även om det är något helt annat än den mångkultur och mångspråkighet som invandring för med sig så finns likheter. Och det finns skrämmande likheter i statens agerande.
När integrationen återigen börjar likna assimilering riskerar nya kullar av barn att tappa sin kultur och skammas för sitt språk. En ny negativ självbild växer och med den otrygghet och oro.