18 maj uppmärksammade NSD:s ledarsida hur högerpartierna försöker skapa en bild av att utbildningsministern Anna Ekström (S) mörklägger och skönmålar kunskapsutvecklingen i skolan. En person, som snarare är prudentlig och pedantisk, ska dras i smutsen inför de kommande valdebatterna.
Som påpekas på ledarsidan 18 maj finns dock ett svagt underlag för dessa retoriska överdrifter och illasinnade personangrepp.
Det betyder emellertid inte att det saknas skolpolitiska frågor att diskutera. Till exempel är det uppenbart att det finns växande klyftor i den svenska skolan.
"I Pisa når inhemska elever de högsta genomsnittliga resultaten, och de har ökat sedan 2012. Elever med två utländska föräldrar men födda i Sverige ligger något lägre, och deras genomsnitt har sjunkit sedan 2015. Utlandsfödda elever ligger lägst, och visar sjunkande genomsnitt", skriver S-debattören Anne-Marie Lindgren i Aktuellt i Politiken.
Med andra ord: Integrationsproblemen är högst påtagliga även i skolans värld. Därför borde debatten nu också handla om hur regering och riksdag vill tackla denna växande ojämlikhet.
I Dagens Nyheter 21 mars beskriver Anna Ekström att hon vill göra framför allt två saker.
"Det ena är att vi behöver se över hur skolpengen är konstruerad, där finns förslaget som jag hoppas kunna föra samtal med riksdagspartierna om. Det andra är att statliga satsningar på skolan fördelas mer utifrån socioekonomin. Det ska gå ut mer statliga pengar dit behoven är som störst. Det är ett svar på att skolor inte alltid får resurser utifrån de behov som finns", säger hon.
Det är två konkreta och konstruktiva initiativ för att göra något åt klyftorna i skolan. Men istället för att sakligt debattera dessa förslag och presentera sina egna alternativ väljer högerpartierna att skjuta in sig på personen Anna Ekström
Det säger mer om bristerna hos oppositionen än om den socialdemokratiska utbildningsministern.
Tomma tunnor skramlar mest, brukar det ju heta. Och i det här fallet stämmer det med all önskvärd tydlighet. Oppositionspartier, som själva inte har så mycket att komma med, väljer att gapa och hojta istället för att diskutera innehållet i Anna Ekströms förslag.
Kristina Axén Olin (M), som vrålat mest, har antagligen dragit slutsatsen att hon och hennes parti har mer att vinna på den här typen av politisk gyttjebrottning än en sakdebatt med en utbildningsminister som åtnjuter stor respekt och byggt upp ett stort förtroende hos lärare, skolledare och många andra i skolans värld.