En gång för länge sedan började dagens infrastrukturminister Tomas Eneroth sitt yrkesliv hos anrika verkstadsföretaget Bröderna Hammarstedts i Växjö. Där engagerade han sig fackligt i gamla Metallindustriarbetareförbundet (dagens IF Metall) samtidigt som han var aktiv i SSU-klubben i Växjö.
Engagemanget förde honom till riksdagen som 28-åring 1994 – och under årens lopp har han utvecklats till en av socialdemokratins verkliga tungviktare. Sedan 2009 ingår han i partiets mäktiga VU, verkställande utskottet.
De facklig-politiska rötterna i IF Metall syns tydligt i hans politiska värv.
Dels har Eneroth ett hjärta som klappar för A-kassan, sjukförsäkringen och pensionerna, klassiska stridsfrågor för fackföreningsrörelsen. Dels är han, i likhet med IF Metall, en stark tillskyndare av en aktiv industripolitik.
"Utan industriell styrka och förnyelse tappar vi förmåga att utveckla vårt land. Vi behöver öka våra investeringar i utrustning och anläggningar, i mänsklig kunskap och kompetens, i forskning och utveckling och i infrastruktur", skrev han i en riksdagsmotion 2014.
Som infrastrukturminister kan han nu förverkliga en del av dessa politiska föresatser.
Den socialdemokratiska regeringens infrastrukturplan rymmer en historiskt stor satsning på infrastrukturen – hisnande 881 miljarder kr under perioden 2022-2033. En stor del av dessa investeringar har också direkt betydelse för den tunga industrin.
Till exempel rymmer Eneroths plan flera insatser som är till nytta och glädje för norra Sverige. Regeringen skjuter till ytterligare pengar för bland annat Norrbotniabanan, för etappen Dåva–Skellefteå samt åtgärder vid Luleå C.
I planen ingår också en förstärkning av Malmbanan mellan Kiruna och Riksgränsen samt mellan Svappavaara och Kiruna för att möjliggöra tyngre tåg. Det ska bli en förlängning av fler mötesstationer, men också förbättrad kapacitet samt stängselsystem och passager för ren och vilt på delen mellan Boden och Gällivare.
En satsning görs även på stambanan genom övre Norrland. För första gången finns också beslut om investeringar i nya isbrytare.
Det är en klart högre ambitionsnivå än under de borgerliga regeringsåren 2006-2014 när norra Sverige fick en minst sagt styvmoderlig behandling i infrastrukturpolitiken – "en på svältgränsen mager plan för Norrbotten”, som partipolitiskt obundna fackförbundet Unionen uttryckte saken i ett uttalande våren 2014.
Tomas Eneroth har verkat i en annan riktning, varit en god vän till Norrbotten och visat betydligt större förståelse för kraven från norr.
Det skulle definitivt inte vara till skada om han får fortsatt förtroende efter 11/9. Hanteringen av infrastrukturpolitiken är och förblir en central fråga för ett stort och glesbebyggt län som Norrbotten.