Jag är lite nervös när jag går in på cafét i centrala Luleå. Hur möter man en människa som har upplevt det allra värsta? Hur ställer man frågor till en mamma som förlorat sitt barn, vars exmake mördat deras 8-årige son?
All nervositet rinner av när jag får ett varmt omfamnande av både Tintins mamma Sanam Gharaee och Sofia Rutbäck Eriksson som är medförfattare till boken Glöm aldrig Tintin (Lind Co, 2024).
- Tintin läste mycket, svarar Sanam på min fråga om varför det blev en bok.
- Våra söner spelade basket ihop, fyller Sofia i. Så vi var ju bekanta redan innan.
- Så jag frågade Sofia om hon ville skriva och hon sa ja direkt.
De faller varandra i talet och det går inte att ta miste på värmen och förtroligheten som vuxit fram mellan de två kvinnorna under arbetet. Idag är de långt mycket mer än bekanta.
- Jag ville ge min berättelse, fortsätter Sanam. Både av Tintin och av vad som hände.
I rapporteringen efter mordet var vårdnadstvisten hela tiden central. Trots att den inte hade med mordet att göra.
Det var inte någon tvist eller bråk mellan två föräldrar som berövade ett barn livet. Det var en ansvarig – en våldsam pappan.
Han fick umgängesrätt trots att han utövat psykiskt våld mot Sanam i flera år och trots att Tintin därför gick i behandling på FREDA-mottagningen (som är specialiserade på barn som upplevt våld i nära relationer).
Söndag den 8 januari förra året vinkade Sanam av Tintin för ett umgänge som pappan fått domstolsbeslut på att han hade rätt till.
- Det kommer gå bra, var det sista jag sa till honom.
Men det gick inte bra. Några timmar senare knackade polisen på dörren.
Flera gånger under samtalet måste jag andas djupt ner i magen. Det är en så obegripligt smärtsam berättelse, men samtidigt utstrålar Sanam en imponerande styrka, saklighet och beslutsamhet.
- Visst har det varit terapeutiskt att skriva boken, men jag vill också rädda andra barn, säger hon.
Med konkreta förslag uppvaktar hon nu politiker och andra beslutsfattare. Flera gånger återkommer hon till vikten av specialdomstolar och Barnahus, att barn måste få egna ombud och att våld är så mycket mer än fysiskt våld.
Det är en lagändring på väg som ska ge ökat skydd för våldsutsatta barn som far illa i hemmet. Sanam ser det som ett steg på vägen, men är samtidigt orolig för att det är för vagt när man inte definierar vad som är våld i lagens mening.
Kaffet är slut och innan vi går visar Sanam mig teckningar som Tintin gjort under behandlingen på FREDA-mottagningen. Han har ritat in oro i hela sin kropp när han är hos pappa.
På en annan teckning av en barnkropp med ledsen mun står ”Hos pappa vågar jag inte säga vad jag vill eller göra vad jag vill.” På bilden bredvid med glad mun står ”Hos mamma är jag fri.”
Vi ställer undan brickan med de tomma kopparna och jag kramar Sanam lite extra hårt när vi skiljs åt på Storgatan.
Jag kommer aldrig kunna förstå den smärta hon tvingats bära.
Men jag är djupt tacksam att hon använder den till att berätta sin och Tintins berättelse och att föra kampen för barns rätt till trygghet och skydd från umgänge en våldsam förälder.