I dag begravs Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets partiledare 1971-1985 och statsminister i två omgångar (1976-78 och 1979-82).
Med alla rimliga mått mätt var Fälldin en framgångsrik partiledare.
Han lyckades bryta ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav 1976 och visade att det var möjligt att besegra den stora röda maskinen.
I sak blev det dock inte så stor skillnad på politiken. Fälldin snickrade vidare på det socialdemokratiska välfärdsbygget.
I grund och botten stod även Fälldin och dåtidens centerpartister för en ganska progressiv fördelningspolitik.
Journalisten Jan Söderström har rotat i partiprogrammen från Fälldins tid och hittat formuleringar som lika gärna kunde varit hämtade från Socialdemokraterna.
Det hette bland annat att "samhället ska verka för att olikheter i inkomstfördelningen blir så små som möjligt" och att "anställningstryggheten skall säkras för alla grupper, om så krävs genom lagstiftning."
Det är något helt annat än Annie Lööfs och dagens centerpartistiska krav på att sänka ingångslönerna och luckra upp LAS, lagen om anställningsskydd.
Det är emellertid ingen hemlighet att Fälldin och den dåvarande S-ledaren Olof Palme hade genuint svårt för varandra. Personkemin stämde inte alls.
Men det hindrade inte Fälldin från att göra upp över blockgränsen ibland.
Till exempel sprack den borgerliga trepartiregeringen på att FP och C gjorde gemensam sak med Socialdemokraterna om skatterna en underbar natt 1981. Moderaterna och Gösta Bohman accepterade inte uppgörelsen och lämnade regeringen.
Det var inget som gynnade Fälldin och Centerpartiet inför valet 1982. Men i sak var det en bra uppgörelse för Sverige och svensk ekonomi.
Omsorgen om landet fick gå före partinyttan och det borgerliga samarbetet. Förnuftig pragmatism vann över styvnackad dogmatism.
Till Fälldins styrkor hörde även ett starkt och äkta engagemang för regional- och landsbygdspolitiken.
I likhet med företrädaren Gunnar Hedlund var han rejält förankrad i den norrländska myllan och hos småbönderna i Ångermanland.
Han var inte heller rädd för att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet. Under slutet av 1970-talet omlokaliserades flera statliga verk och myndigheter.
Det var en politik som stärkte förtroendet för Centerpartiet runtom i landet – även i norr. Men i dag är partiet bara en skugga av sitt forna jag i Norrland.
Under regeringsåren 2006-2014 tappade partiet ordentligt med mark i både Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Norrbotten.
Människor upplevde att 08-perspektiven dominerade och att regionalpolitiken hamnade på undantag.
Det var inte utan orsak som gamle arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund valde att lämna Centerpartiet inför valet 2010.
Det är också en signal till dagens partiaktiva – inklusive hela det politiska etablissemanget i Sverige.
Politiker som vill vara framgångsrika måste se hela landet, vilket inbegriper även de värden som finns utanför storstadsområdena.
I det avseendet finns också en del att lära av Thorbjörn Fälldins tid och ledarskap. Frid över hans minne!