Tidlösa sanningar
I spåren efter massarbetslösheten och de växande klassklyftorna följer framgångarna för de främlingsfientliga partierna.
"Klassklyftorna har ökat. Och när de gör det blir allt fler främlingar för varandra. Se på Vellinge", säger författaren Lena Sundström i DN 5 december. Ernst Wigforss, mångårig finansminister, var inne på samma spår i arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945.
Foto: Magnus Neideman / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Tanken är inte ny, men viktig. Redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945 varnade Ernst Wigforss för konsekvenserna av hög arbetslöshet och sociala problem.
I efterkrigsprogrammet konstaterade Wigforss:
"Ty erfarenheten har visat att människorna icke kan stå ut med de umbäranden och det psykiska lidande som en långvarig massarbetslösheten åsamkar dem. Ett sådant lidande blir till en fara för den demokratiska samhällsformen.
Under alla förhållanden kommer den att förgifta hela atmosfären i samhället, göra människorna mer monopolitiskt inställda, mindre benägna att unna varandra arbete, utkomst och lika rättigheter, mer benägna att skydda var och en sina intressen på ett för hela samhället skadligt sätt."
Det skiljer mer än ett halvsekel mellan Sundströms och Wigforss resonemang. Men grundtemat är detsamma. Massarbetslöshet "förgiftar samhällsatmosfären". Den lägger grund för större klyftor, social oro och främlingsfientlighet.
På detta finns många exempel i historien. I 1930-talets Tyskland växte sig nazisterna starka när många upplevde att demokratin inte levererade "arbete och bröd".
Historien känns igen under Jugoslaviens sönderfall och Balkankrigen på 1990-talet. Under lång tid framhölls Jugoslavien som ett socialistiskt mönstersamhälle. Men under 1980-talet började underskotten, arbetslösheten och inflationen att stiga till himlens höjder.
Folk, som tidigare levde i harmoni med varandra, började titta snett på varandra. Hat och nationalistiska stämningar började frodas. Till slut följde ett fruktansvärt inbördeskrig.
Även i Sverige kan vi se hur främlingsfientliga krafter flyttar fram positionerna när arbetslösheten stiger. 1991 etablerade sig Ny Demokrati i riksdagen, när arbetslösheten var på väg uppåt och de etablerade partierna hade svårt att hantera den ekonomiska krisen.
Minns intervjuerna med jovialiske Bert Karlsson som hoppades på "en stark man" som skulle fixa problemen. Hans parti fick nästan sju procent av rösterna 1991.
I spåren efter finanskrisen och massarbetslösheten följer nu framgångarna för Sverige-Demokraterna. Återigen finns jordmån för att skylla problemen på flyktingar och invandrare.
Efter valet 2010 kan vi ha en partiledare i riksdagen som sjunger hatsånger om Olof Palme och tycker att "muslimerna är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget".
I en artikel i NSD 28 december skrev Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, om hur arbetarrörelsen bemöter SD.
"I grunden handlar det om att bekämpa sociala orättvisor. Det behövs satsningar, som skapar verkligt hopp om minskande arbetslöshet", konstaterade Anne-Marie Lindgren.
Just det. Titta bara på valresultatet i Trollhättan 2006. Tidigare hade SD ett rejäl fotfäste i staden. Industrikris och arbetslöshet gav SD vind i seglen.
Men 2006 lyckas arbetarrörelsen återge hopp och framtidstro till Trollhättan. Arbetslösheten gick ned och näringslivet utvecklades åt rätt håll. Samhällsatmosfären blev bättre.
Väljarna vände ryggen åt de främlingsfientliga krafterna. SD nära nog halverades jämfört med 2002. Men 2010 kan det bli ett nytt bakslag som följd av Saab-krisen.
Detta bör också vara den centrala lärdomen, om den rödgröna återvinner regeringsmakten 2010. Det räcker inte med att bara snacka.
Först och främst handlar det om driva en offensiv politik som minskar arbetslösheten och de sociala klyftorna.