I en debattartikel i Aftonbladet föreslår Johan Sjölander och Payam Moula, verksamhetschef respektive chefredaktör för socialdemokratiska Tiden, att varje svensk 18-åring ska få ett ISK-konto med 50 000 kronor på av staten.
Förslaget motiverar de delvis med fördelningspolitiska skäl – att sparformen ISK gynnar de som äger mycket kapital och att en bra start i livet ska vara oavhängig föräldrarnas förmögenhet – och delvis med mer praktiska argument.
Få skulle bestrida att det är en fördel i dagens samhälle att ha en buffert om någonting skulle hända eller ett litet sparat kapital inför en framtida investering i till exempel en bostad eller ett körkort.
Men lika mycket som det går att applådera själva gesten att ta från de rika och ge till de fattiga, måste förslaget beskrivas som feltänkt från första början och som en udda fågel inom socialdemokratisk politik.
En transferering av det här slaget skulle nämligen fungera som ett indirekt eller direkt erkännande av att det enbart är upp till individens ekonomiska planering att se till att man har råd med plötsliga utgifter eller att ta sig framåt i det här livet.
Det skulle förstärka de tendenser som redan är starka i vår tid – att var och en av oss ska vara en entreprenör på sitt eget liv, och investera i sig själv som om man hade varit ett enmansföretag i lika hög utsträckning som man är medborgare.
På samma sätt som utförsäljningarna av allmännyttans lägenheter har bidragit till att göra människor känsliga för räntehöjningar och försvagat hyresgästernas ställning, skulle en sådan reform bidra till kapitaliseringen av livet och deltagande i samhället.
Samtidigt skulle det – eftersom bidraget är generellt – egentligen inte göra någonting för att utjämna de faktiska klyftorna mellan de artonåringar som råkar ha fötts med rika föräldrar, och de som har gjort det utan.
Det hade varit ett förslag som hade varit väntat om det hade kommit från Timbro eller från Unga Aktiesparare.
Men Socialdemokraterna borde lägga tonvikten på att det ska vara möjligt att få en billig och rymlig lägenhet även om du inte har förmågan att låna ett par miljoner, och att samhället ska finnas där för den som behöver dess stöd.
Att ytterligare förstärka kapitalägandets roll i samhället är att gynna dem som redan äger kapital – och därför blir det att göra våra politiska motståndares arbete åt oss.
Det borde vi överlåta åt dem. Jag tror nämligen att de risken finns att de kommer att klara av det alldeles utmärkt på egen hand.