När jag under onsdagen talade med en vän till mig om händelserna i Lulebo, var det första hon sa att det verkade så onödigt från början till slut. Min vän är också journalist, men har jobbat med PR- och kommunikationsstrategier, och menade att många av de oklarheter som präglar rapporteringen just nu hade varit möjliga att undvika om man bara hade varit överens om en plan.
I stora organisationer måste man vara överens – inte bara om vad som ska sägas, utan också om vem som ska säga det, hur det ska sägas och när det ska sägas. Annars blir det lätt pannkaka, och inte minst motsägande versioner, av det hela, och när det väl har gått så långt är det nästan omöjligt att vända mediebilden på nytt.
Hon nämnde också någonting som jag undrade varför jag själv inte tänkt på – att det inte är en slump att en sådan oreda uppstår just nu. Effektiva kommunikationsplaner är svåra nog att genomföra och hålla sig till under normala förutsättningar, när människor befinner sig i samma byggnad eller åtminstone i samma stad; när det händer någonting oväntat under semestertider, och dessutom parallellt med Almedalsveckan, är de hart nog omöjliga.
Det är lätt att glömma att den värld man bara ser genom medierna fungerar precis som vår, att man ofta agerar utan att känna till hela bilden, säger saker utan att ha en aning om konsekvenserna och att även politiker – till exempel – är i behov av vila och semester för att återhämta sig.
Så mycket om den kommunikativa biten av det hela. Man kan tycka mycket om den utveckling och professionalisering av av kommunikation som har skett under de senaste åren, både inom politiken och i näringslivet. Det framställs ofta som en negativ utveckling, som om samhällsviktiga institutioner och personer har höljt sig i ett lager av press-sekreterare för att slippa svara på svåra frågor, och i vissa fall är det nog inte långt ifrån sanningen.
I de allra flesta fallen har emellertid utvecklingen gått mot en större öppenhet, och större tillgänglighet, allteftersom allt fler organisationer har förstått vikten av att gå ut med sin egen version av saker och ting. Visst är det nödvändigt att förhålla sig kritisk till de uppgifter de lämnar – men skillnaden mellan en organisation som kommunicerar motvilligt, och en som faktiskt har heltidsanställda som sysslar med just kommunikation, är lätt att föreställa sig.
Efter samtalet kunde jag inte sluta fundera på ordet ”onödigt.” För vad är det egentligen som är nödvändigt i det här sammanhanget? Vad är det som krävs för att återställa förtroendet för den pågående processen?
Onödigt är ett ord man kan använda när det handlar om en olyckshändelse eller någonting oavsiktligt. Så är emellertid inte fallet här – till och med den som inte är närmare insatt kan se på långt håll att det finns konfliktytor och meningsskiljaktigheter som går långt tillbaka i tiden.
I det läget är det i alla fall inte bara onödigt att någonting sådant här händer. För även om det är obehagligt och får tråkiga konsekvenser, så kanske det är direkt nödvändigt att sådana meningsskiljaktigheter kommer upp i ljuset för att de ska klaras upp.
När jag frågade min vän, som tidigare jobbat med PR, om vad man egentligen gjorde när en situation uppkommit, svarade hon: ”Det är bara att säga allt, och säga precis som det är. Det är bara så man kan förklara, och ge folk förtroendet tillbaka.”
Och det är nog precis det som behövs också här.