Sedan mitten av 60-talet har befolkningen i Gällivare minskat. Färre flyttar dit, fler flyttar därifrån och färre barn föds. Enligt den senaste räkningen i våras bor nu 17 301 människor i Gällivare kommun. Det är ungefär hundra färre än förra året och mer än 10 000 färre än när det var som flest.
Samtidigt är arbetslösheten näst lägst i Sverige. Bara Kiruna slår Gällivare i möjligheten att snabbt få ett jobb och kunna försörja sig. Eller om man ser på det omvänt. I Gällivare och Kiruna har företag svårast att få tag i personal och därmed finns risker för utebliven tillväxt.
En som gick mot strömmen var Tahira Masood. Hon kom hit som flykting 2010. Hennes dotter Duaa föddes här och Tahira arbetade, betalade skatt och försörjde sin lilla familj. Hon såg framför sig ett liv i frihet i Gällivare. Men så blev det inte.
”Jag lämnar mitt hjärta här” sa Tahira när hon och Duaa klev på planet på Gällivares flygplats i februari förra året. De utvisades till Pakistan, ett land som den då 12-åriga Duaa aldrig varit i. Långt från hemstaden Gällivare och alla hennes skolkamrater.
Att Tahira flydde från sin familj som gift bort henne som barn med en 19 år äldre släkting räckte inte som asylskäl. Det finns andra platser i Pakistan att leva på.
Ja, det är sant. Nu lever de gömda och ständigt rädda för att någon släkting ska hitta och straffa dem. De går inte ut, träffar inga människor och Duaa går inte i skolan.
”Sverige är vårt hemland” säger Tahira. Hon har ansökt om att få uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Håll i tanken att behovet av arbetskraft är skriande i Gällivare och att befolkningen minskar. Här är alltså en kvinna som vill just till Gällivare för att jobba.
Också den ansökan har nu fått ett avslag. Skälet är inte att hennes bidrag till Sverige och Gällivare inte behövs, för det gör det. Nej, det är hennes pass som är problemet.
När hon kom, ensam och gravid, så sökte hon asyl på det enda pass hon hade. I det fanns ett annat födelsedatum. När hon var 14 år ändrade hennes familj på hennes födelseår och gjorde henne i myndigheternas ögon äldre. På så vis kunde tvångsäktenskapet bli lagligt.
Hon gjorde sedan precis som man ska – skaffade sig ett riktigt pass och ansökte om uppehållstillstånd för arbete, men just därför nekas hon nu. ”Inte möjligt att styrka identiteten” säger Migrationsverket och hänvisar till att det finns en annan uppgift i det första passet.
Det är helt sjukt. Det falska pass som föräldrarna köpte för att kunna tvinga henne in i äktenskap med en mer än dubbelt så gammal släkting hindrar idag Tahira från att bli trodd och kunna söka tillstånd med sitt riktiga pass. Hon straffas igen för att föräldrarna gifte bort henne som barn.
Nej, jag menar inte att alla flickor som tvingats in i äktenskap ska få uppehållstillstånd i Sverige. För, hör och häpna, alla människor vill inte hit. Men det ville Tahira. Hon vill bo, jobba och fostra sitt barn i Gällivare. Och det är alltför få som gör det valet. Så varför inte låta henne stanna?
Men det handlar inte bara om Tahira och Duaa. Idag har vi en så snål och rigid migrationspolitik att fler och fler absurda situationer uppstår. Människor blir utvisade trots att allt sunt förnuft säger att de borde få stanna, att de har goda skäl.
Jag hoppas att Tahira orkar göra ännu en överklagan och att hennes släktingar i Pakistan inte hittar henne innan dess. Men också att Sverige vaknar och inser att vi inte är en isolerad ö.
Vi kommer inte klara oss utan att fler människor vill komma och bo hos oss. Fler behöver bidra i de nya industrierna och gruvorna, för att inte tala om välfärden som skriker efter personal, inte bara i Norrbotten.
Av ren självbevarelsedrift behöver vi en annan migrationspolitik, en som inte isolerar och krymper vårt land. Men också för att vi delar samma jord, vi är alla människor. Europa har ett moraliskt ansvar att erbjuda skydd för den som flyr med fara för sitt liv.
Jag är tacksam att bo i ett land som människor flyr till, inte ett land jag behöver fly ifrån. Samtidigt skäms jag över hur mitt land inte förstår att det verkligen inte är en självklarhet.
Vi måste återupprätta en reglerad, human och rättssäker migrationspolitik. Det är dags att lämna den snåla och bakåtsträvande stopp-politik som varit förhärskande i snart tio år.