Jag har inte kommit igenom alla Love is Blind än, men tillräckligt många för att känna hur det skaver betänkligt på flera ställen.
Jo visst, det där med romantiska relationer är svårt och jag är långt ifrån expert – motsatsen snarare. Men så mycket vet jag att man kan bli kär i kärleken, i fantasin av ett lyckligt liv. Och har man överseende med en hel del brister.
Det är inget automatiskt fel med det. Ingen av oss är perfekt. Om man ska leva tillsammans måste man kunna fördra även sin partners sämre sidor. Men det finns gränser.
I veckan var jag på årsmöte med den kvinnojour jag är ordförande i. Vi summerade det gångna året. Många kvinnor har fått stödsamtal, gått i stödgrupper och bott i vårt skyddade boende.
Bakom var och en av dessa finns en resa. Det börjar inte med ett slag.
Inte sällan är han den finaste av pojkvänner. Han köper blommor och möter upp efter jobbet, även om du tänkt ta en fika med en kompis. Han hämtar dig efter en utekväll så du slipper gå hem själv, även om du hade velat gå på en efterfest. Och han vill bara vara med dig, och betonar det extra mycket när du planerat att träffa tjejgänget.
Smygande tar han kontroll över hela ditt liv. Du väljer bort familj och vänner för att inte såra honom. Du anpassar dig till hans vilja. I början är det bara små, till synes oviktiga, detaljer.
Hans kärleksfulla beteende börjar alltmer bli svartsjuka och sårad stolthet.
Blommorna kommer oftare som ett förlåt för vredesutbrott. Som förklaring säger han att han inte kan kontrollera sina känslor. Han känner så starkt. Du är hans allt.
Sedan kommer slaget. Hans kontroll över dig är då så normaliserad att det känns naturligt. Kanske till och med skönt. Många beskriver slaget i en misshandelsrelation som befriande: man vet att hans ilska kulminerar och snart kommer ebba ut.
Jag säger inte att männen i Love is Blind är kvinnomisshandlare, absolut inte. Men till och från får vi se skolboksexempel på hur kontroll och normalisering kan starta.
Mycket av det är sådant vi kodar som vanligt manlighet. Som att bara prata om sig själv eller att vilja ha en behagfullt kvinnlig kvinna med långt hår. Men i en klippt version på tv syns det destruktiva lättare.
Mest manipulativt är nog den där fejkade ärligheten, att göra det till något "fint" att kastar ur sig den ena elakheten efter den andra med motiveringen att man ”säger sanningen”.
Det bryter ner att ständigt få höra att man äter fel, lever fel – är fel. När det dessutom varvas med egocentrerat pladdrande om känslor och ömhetsbetygelser så är det gaslighting.
Jag förutsätter att produktionsbolaget gjort gedigen research på alla deltagare, att det vi ser bara är en väl castade typer som piffar upp experimentet. Och det lyckas.
Hur mycket jag än retar mig på skenheligt flum och dubbelspel så är jag ändå tacksam för Love is Blind, inte bara som underhållning.
Det är folkbildande att kontroll och gaslighting exponeras så tydligt. Det kan få fler kvinnor att se varningssignaler i sin relation och bryta innan det gått för långt.
Med detta sagt. Det finns många gulliga killar i serien också och jag önskar alla som söker kärlek – i och utanför tv – all lycka till.
De allra flesta män är faktiskt fina, men vi ska hålla ögonen på de som vill kontrollera kvinnor och deras liv.