Bara några månader före riksdagsvalet 1932 gjorde liberalen Carl-Gustaf Ekman stor skandal. Han tvingades lämna statsministerposten. Istället uppgraderades hans partikollega Felix Hamrin från finansminister till statsminister.
I valet hade Hamrin dock ingen chans mot Per-Albin Hansson och Socialdemokraterna. Hamrin fick avgå och är därmed historisk som den person som suttit allra kortast tid på statsministerposten – bara 50 dagar!
Några tydliga avtryck hann han aldrig göra som regeringschef.
Det finns emellertid andra delar i Hamrins politiska gärning som är intressanta att belysa 2020.
Som finansminister 1930–32 blev han den siste representanten för ”the old school” i den ekonomiska politiken.
Hamrin, liksom i princip alla av dåtidens politiker, var skolad i en enkel teori. Det skulle alltid vara budgetbalans. Det innebar att statens utgifter skulle skäras ned när det var lågkonjunktur och statens intäkter minskade.
Den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes introducerade dock ett nytt synsätt. Enligt Keynes borde staten underbalansera budgeten i dåliga tider för att därigenom stimulera efterfrågan och motverka en stigande arbetslöshet. Sedan skulle staten se till att spara i ladorna och inte låta utgifterna skena när det var goda tider.
I Sverige inspirerades blivande finansministern Ernst Wigforss (S) och hans parti.
1933 presenterade Wigforss den statsbudget som brukar betecknas som genombrottet för keynesianismen i Sverige.
S introducerade beredskapsarbeten med marknadsmässiga löner för de arbetslösa samt en ny arbetslöshetsförsäkring för att möta 30-talskrisen.
Det var en politik som upprätthöll de arbetslösas köpkraft, skapade sysselsättning och motverkade utslagning.
Offentliga medel användes för att stimulera ekonomin. Regeringen såg till att det blev bättre bostäder och vägar. Folk fick jobb och inkomster.
Det var en politik som gjorde att nazism, fascism och kommunism aldrig fick särskilt starkt stöd i Sverige. De demokratiska partierna levererade en politik som fungerade som motmedel mot ytterkantspartierna.
Dagens verklighet är en annan än 30-talets. Men i spåren av coronakrisen växer på nytt arbetslöshet och missmod – och då gäller att även nu skapa alternativ för dem som drabbas.
Det är bättre att arbetslösa får arbetsmarknadsutbildning, gröna jobb, extratjänster eller beredskapsarbeten än att de hamnar i utanförskap och sysslolöshet.
På samma sätt som 1933 måste dagens S-ledda regering under hösten leverera en statsbudget som rymmer krafttag och en mer aktiv jobbpolitik.