Sverige dras isär
En majoritet som redan har det bra gynnas medan den minoritet som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom tvingas bära en tyngre börda.
Anders Borg (M) och Maud Olofsson (C) regerar. Klyftorna i Sverige ökar.
Foto: Lars Pehrson / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Trots de dystra utsikterna för många svenska företag, trots att 200 000 personer under året kommer att mista jobbet och trots att sammanlagt 500 000 väntas vara arbetslösa vid årets slut kommer många familjer ändå att kunna leva rätt gott i år.
Låga räntor, höjda löner och sänkta skatter ger ett bra tillskott till hushållskassan för de som har ett jobb att gå till.
Den genomsnittliga disponibla inkomsten för hushållen i Sverige väntas stiga med 1 procent i år.
Det kan låta anmärkningsvärt mycket, men förklaras av att de arbetslösa, trots den snabba ökningen, är en klar minoritet.
Mot knappt 400 000 arbetslösa våren 2009 står nästan 4,5 miljoner sysselsatta.
I och med krisen skärps orättvisorna i samhället. Men Sverige har idag en regering som inte vill göra någonting åt det utan tvärtom vidgar redan växande skillnader.
Ofta sägs - med viss rätt - att fler i jobb är det bästa sättet att minska inkomstklyftorna.
Men den mekanismen verkar också i motsatt riktning:
När jobb försvinner i stor skala kommer inkomstklyftorna också att öka.
I förra årets budgetproposition visade regeringen hur en förbättrad sysselsättning med 1 procent leder till ökad ekonomisk standard för framför allt låginkomsttagare.
När sysselsättningen nu dalar blir effekten den omvända: De med låg inkomst får sin standard sänkt allra mest.
Den här utvecklingen förstärks av regeringens försämringar i a-kassa och sjukförsäkring.
Vi kan se effekterna av alliansens politik i de växande köerna på socialkontoren.
Ett vanligt sätt att mäta inkomstskillnaderna i ett samhälle är att räkna ut ginikoefficienten. Den visar hur stor andel av den totala inkomsten som måste förändras för att alla ska ha samma inkomst. Små inkomstskillnader ger ett lågt ginivärde, stora skillnader ett högre.
Sverige har tillsammans med Danmark länge haft de lägsta inkomstklyftorna i världen. Men sedan tiotalet år tillbaka ökar ginivärdena, från c:a 20 procent i början 1980-talet till över 30 procent idag. 2007 redovisades det högsta värde som uppmätts i Sverige på 30 år.
Och detta alltså redan innan finanskrisen slagit till.
Så växer klyftorna i alliansens Sverige och drar isär landet.
De som har jobb kan fortsätta konsumera (men håller igen av rädsla för att krisen ska bli ännu värre längre fram). De som förlorat jobbet eller är sjuka måste dra åt svångremmen.
Jag vill inte tro det, men visst avtecknar sig konturerna av en cyniskt väljarmaximerande kalkyl i alliansens regeringspolitik.
En majoritet som redan har det bra gynnas medan den minoritet som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom tvingas bära en tyngre börda.
Jag är samtidigt övertygad om att en sådan kalkyl slår fel.
Människor har starkare känsla för rättvisa än den som enbart utgår från den egna plånboken