Resursskola för barn i behov av särskilt stöd, akutskola för utåtagerande elever och nu ett nytt skolsocialt team.
I Kalix prövar man en hel del för att minska frånvaron och ge varje barn en skolgång utifrån sina behov.
Bra så klart.
Jag tvivlar inte på att var och en av insatserna kan göra skillnad för det enskilda barnets möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper, men det får mig också att fundera på den "vanliga” skolans förmåga.
Nog vore det bättre om alla skolor hade verktyg nog att möta alla barns behov?
Varje barn är unikt, även det barn som inte har en diagnos som ger rätt till särskilt stöd eller som är störande utåtagerande.
Och alla barn har rätt till den bästa skolan utifrån sina förutsättningar.
Jag ser två saker som mer än annat hämmar alla barns rätt till en skola som ger dem fullgoda kunskaper.
För det första har skolor en alltför tajt budget.
Lärartätheten har inte ändrats de senaste 20 åren, men lärare har fått fler arbetsuppgifter och mer administrativt arbete.
Lärare pekar också på bristen av annan personal i skolan. När organisationen slimmas så att exempelvis kurator och fritidspersonal dras ner till ett minimum tvingas pedagoger hantera det som andra yrkesgrupper är proffs på.
Det drar, precis som administrationen, resurser från undervisning och tvingar lärare att slå knut på sig själva i sin ambition att ge sina elever en bra skoltid och tillräckliga kunskaper.
För det andra detta eviga mätande, bedömande och gallrande av elever.
Ingen blir bättre för att den får en siffra eller bokstav som berättar vad den vid ett givet tillfälle kan prestera. Alla vet att det där med att plugga till prov långt ifrån alltid leder till beständiga kunskaper.
Vad prov och betyg däremot gör är att stressa eleverna och omvandlar lusten att lära till tvång att prestera.
Det är inte rimligt att sjuåringars kunskaper ska värderas i betygsliknade skriftliga omdömen.
Nej, jag har ingenting emot de åtgärder som Kalix kommun, och många andra, nu hittar. Absolut inte.
Och jag förstår att barn med behov av särskilt stöd har särskilda behov som ibland inte ens den bästa skola klarar av att tillgodose.
Men med det sagt: Skolan generellt måste få bättre förutsättningar att rusta barn, ta vara på deras vetgirighet och ge dem möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper.
Att inrätta särlösningar för att fånga upp de barn som far allra mest dåligt i det pressade skolsystemet är bra, men det är bara just en särlösning.
För att avskaffa de incitament som pressar och stressar våra barn krävs lagändring. Även resurser är en statlig fråga, i alla fall om inte redan ekonomiskt trängda kommunerna ska tvingas skära ner på annan välfärd.
Det är ett svek att regeringen helt avstår från att höja de generella statsbidragen till kommunerna. Eftersom prisökningar också drabbar skolan så är regeringens budget de facto en nedskärning på kommunal verksamhet.
Och hur man än vrider och vänder på det så är det våra barn och deras rätt till kunskap som drabbas.