De senaste veckorna har varit sprängfyllda av mer eller mindre ambitiösa budgetutspel från Tidöpartierna. Nästa vecka blir hela statsbudgeten offentlig. Föga förvånade är sänkt skatt den största satsningen.
Sverige står inför stora utmaningar. Sjukvårdskris, gängkrig, rekordstor arbetslöshet (inte i Norrbotten då), brister i skolan, kostnadskris… Listan kan göras lång men på inget av detta är svaret skattesänkning.
Ett problem som sällan lyfts är befolkningsminskningen. Den rigida migrationspolitiken kombinerat med vikande födelsetal gör att Sverige krymper. På sikt kommer det slå hårt.
Det kommer ofelbart leda till minskat välstånd. Färre människor i arbetsför ålder ska försörja fler av oss när vi blir gamla.
Så trist då att regeringen inte bara motarbetar migranter utan också föräldrar.
Alla vet att det inte är gratis att skaffa barn. Och det är ju inte därför man bildar familj. Man älskar dem och de är värda var enda vaknatt, kroppsligt förfall, förlorat socialt liv och slocknat sexliv. Och var enda krona. För, som sagt, det kostar att skaffa barn.
Det offentliga kan väl inte göra så mycket åt vaknätterna eller sexlivet (tack och lov), men man kan använda den ekonomiska politikens verktyg för ökat barnafödande.
Tre uppenbara verktyg är:
- En schyst föräldraförsäkring men rejält högt tak så fler får ut sina 80 procent.
- Höjt barnbidrag med flerbarnstillägg så att fler skaffar det tredje barnet.
- Avgiftsfri förskola och fritids så att den som har barn inte behöver betala för att kunna jobba.
Inget av detta har hintats om i budgetpropositionen. Motsatsen däremot – jobbskatteavdraget – skryter regeringen gärna med. Det är precis vad det låter som, ett skatteavdrag på den inkomst man får när man jobbar, alltså inte sänkt skatt i vanlig mening utan en riktad nedsättning av skatten på arbetsinkomst.
Det kan låta som hårklyveri att reta sig på sättet att sänka skatten, men det spelar roll. Det betyder nämligen att den som får sin inkomst från annat än lönearbete, till exempel den som är föräldraledig, inte får del av skattesänkningen.
Regeringens stora satsning i budgeten innebär alltså, i relation, skattehöjning för föräldralediga. En straffskatt på barnafödande helt enkelt.
Skattesänkning i sig har också en del problem. För det första är den procentuell, alltså den som tjänar mest får också mest i skattesänkning. Dessutom drar det undan pengar från det gemensamma och därför får till exempel barnbidrag, barnomsorg och föräldraförsäkring stryka på foten i Tidöpartiernas budget.
Nej, jag är ingen som automatiskt vill ha höga skatter. För mig är skatt ett medel för att nå målen om jämlikhet, välfärd och tillväxt. Men jag kan inte för mitt liv förstå att det just nu är motiverat med enorma skattesänkningar. Vi har så mycket mer angelägna uppgifter.
Och inte är det småbarnsfamiljerna som är landets problem? Inte är det rimligt att de hårt trängda hushållen både ska betala och straffbeskattas?
Vi behöver fler, inte färre, som tar steget och bildar familj. Vi behöver fler barn och ett barnvänligare samhälle.