Fredagens regeringsombildning innebär ingen större dramatik. Två miljöpartister – Isabella Lövin och Peter Eriksson – har lämnat och ersätts följaktligen av två andra miljöpartister.
Nya språkröret Märta Stenevi kliver in i regeringen och blir ny jämställdhets- och bostadsminister. Tidigare statssekreteraren Per Olsson uppgraderas till biståndsminister.
Samtidigt flyttas Per Bolund från Finansdepartementet till rollen som chef för Miljödepartementet och vice statsminister, medan tidigare jämställdhetsministern Åsa Lindhagen övertar Bolunds tidigare uppdrag som finansmarknadsminister.
Det betyder att regeringen även i fortsättningen består av 23 statsråd – 18 socialdemokrater och 5 miljöpartister, 12 kvinnor och 11 män – med förankring i olika delar av landet.
Inriktningen för politiken förblir densamma som i Stefan Löfvens regeringsdeklaration och Januariavtalet med C och L. De 73 punkterna i överenskommelsen – en politik i en anständig mittfåra – är alltjämt grunden.
"Business as usual", kort sagt.
Det är sannolikt också en klok socialdemokratisk strategi.
Det finns många andra i politiken som är snabba med att göra dramatiska utspel, som "med berått mod" gärna vrider upp tonläget på maxvolym, som hotar med avhopp och att skapa en regeringskris. En del av dem vill svänga tvärt till höger, andra gira kraftigt åt vänster.
Bland alla dessa bildstormare finns behovet av någon som står för stabilitet, uthållighet, lugn och eftertänksamhet – en ledarstil som i hög grad präglar gråsossen Stefan Löfven.
En som sett värdet av dessa Löfvenska karaktärsdrag är Frankrikes tidigare president François Hollande. I en Expressenintervju häromåret pekade han på Löfvens betydelse i EU-sammanhang.
”Stefan är en ärlig och seriös man. Eftertänksam. Han var alltid den som fick folk att enas med varandra i EU-rådet. Med sin fackliga erfarenhet visste han att man måste kompromissa”, sa Hollande.
I ett splittrat politiskt landskap är detta dessutom egenskaper som blir allt viktigare. Då gäller det framför allt att vara konstruktiv, pragmatisk och samarbetsinriktad för att nå resultat, inte främst att leverera vassa och giftiga repliker.
Inget parti, inte heller något av de traditionella politiska blocken, är i närheten av en riksdagsmajoritet. Så var det före och efter valet 2018. Och sådant är opinionsläget nu inför riksdagsvalet 2022.
Därför behöver svensk politik framför allt män och kvinnor med förmåga att skapa breda politiska lösningar – det vill säga det som personifierar Stefan Löfven mer än någon annan av dagens partiledare.