Staten måste ta ansvar
Statligt ägande och engagemang är inget fult. Ibland är det nödvändigt för att klara framtiden.
Volvo har mått bra av samhälleligt engagemang tidigare. På 1960-talet löste AP-fonderna många investeringsproblem för Volvo. Pensionsfonderna såg till att det fanns riskkapital för industriell utveckling .
Foto: ADAM IHSE / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Svensk fordonsindustri har fantastiska möjligheter i framtiden, men är just nu under stor press. För att säkra jobben och den tekniska frontposition som finns inom svensk fordonsindustri för framtiden bör staten därför gå in och kraftfullt stimulera forskning, spetstekniklyft och miljöbilsutveckling", säger Eneroth.
Stimulanspaketet innehåller cirka 600 miljoner kronor, som ska gå till ett utvecklingsbolag för spetsteknik, ett nytt program för elhybridbilar, tidigareläggning av ett fordonsforskningsprogram samt 6 000 vidareutbildningsplatser för bilindustrin.
Det är välkomna förslag.
Framtiden för den svenska fordonsindustrin är ingen struntfråga. Den svarar för över 400 miljarder kronor per år i omsättning och för en femtedel av industrins samlade investeringar till forskning och utveckling.
Annorlunda uttryckt: Det är en bransch med stor och strategisk betydelse för hela Sverige.
Tiotusentals människor är direkt berörda. Därför kan regeringen inte bara sitta med armarna i kors.
En opinionsmätning, som Sveriges Ingenjörer låtit göra, visar också att det finns ett folkligt stöd för ett större samhälleligt engagemang.
Sju av tio svenskar tycker att staten ska gå in som tillfällig ägare i Volvo om de amerikanska ägarna inte kan trygga företagets framtid.
En sak är dessutom klar: Det kommer inga dollar över Atlanten för att rädda biltillverkningen i Sverige. Amerikanska Ford vill sälja Volvo och kommer inte att ta ansvar för jobben i Västsverige.
Därför måste den borgerliga regeringen komma över sin beröringsskräck och engagera sig för bilindustrin.
Volvo har för övrigt mått bra av samhälleligt engagemang tidigare.
På 1960-talet löste AP-fonderna många investeringsproblem för Volvo. Pensionsfonderna såg till att det fanns riskkapital för industriell utveckling i Sverige.
Den typen av samspel mellan offentlig och privat sektor har även funnits i andra branscher. Massvis av svenska produkter har utvecklats i symbios mellan offentlig sektor och privat näringsliv.
Gamla Asea (dagens ABB) växte tack vare order från statliga energijätten Vattenfall och Statens Järnvägar. Electrolux hade nytta av 1960-talets offentliga miljonbostadsprogram som skapade en gigantisk hemmamarknad för vitvaruprodukter.
Samverkan mellan svensk sjukvård och läkemedelsindustrin - Astra och Pharmacia - gav Losec och andra framgångsprodukter.
Och vad vore Ericsson-koncernen i dag utan samarbetet med det statliga företag som förr hette Televerket? AXE-växeln var en frukt av samarbetet mellan statliga och priva aktörer.
Offentliga satsningar och investeringar har också varit till stor nytta för det privata näringslivet. Fungerande sjukvård, utbildning, äldreomsorg och barnomsorg är bra även för företagen, företagsägarna och deras anställda.
Satsningar på vägar, järnvägar, bredband och andra delar av kommunikationssystemet ger bättre möjligheter för näringslivet.
Därför är det hög tid att näringsminister Maud Olofsson (c) och de borgerliga plockar av sig de ideologiska skygglapparna.
I den borgerliga retoriken skapas ofta en motsatsställning mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Men statligt engagemang för jobb och näringsliv är inget fult.
Ibland är det nödvändigt för att klara framtiden.