Jag slår mig ner vid köksbordet hos den tidigare socialdemokratiska landsbygdsministern Sven-Erik Bucht.
Han bjuder på finskt rågbröd till förmiddagskaffet. Utanför köksfönstret, i det bleka tornedalska vinterljuset på Kyrkholmen i Karungi, ser jag växthus och ett litet hus med stor skorsten som visar sig vara en halstringsbod.
– Där har du svenska fastlandet, säger Sven-Erik och pekar. Och på andra sidan älven har vi det finska fastlandet.
Han är född på den här lilla holmen i Torneälven och det går inte att ta miste på att det är här han känner sig hemma.
Ändå måste han vara den svenska minister som rest mest. Även i jämförelse med en sådan globetrotter som Carl Bildt.
Under sina fyra år som landsbygdsminister besökte han alla kommuner i hela landet. Var enda en.
– Jag var på många ställen där ingen minister satt sin fot innan, säger han och fortsätter berätta om möten med människor som producerar mat och välstånd.
Sven-Erik återkommer till skogen under hela vårt samtal. Skogen ger björkruskor till bastun, möjlighet att jaga och fiska och den är en av våra viktigaste nationella råvaror.
– Skogen ska brukas, säger han. Sverige har världen äldsta skogsvårdslag. För varje träd som fälls måste man plantera minst två nya.
Varje gång han som minister åkte mellan Karungi och Kallax påmindes han om vår rikedom innan han for vidare ner till huvudstaden. Både den skog han åkte förbi och den han mötte på timmerbilar.
– Där kommer sjukvård och äldreomsorg rullande, tänkte jag. För det är vad det är. Skogen är viktig för Sveriges välfärd, säger han.
– På tal om skogen, säger jag. Vad borde man göra nu när Renmarkskommittén lagts ner?
Han drar en lätt suck och säger att det fösta är att staten måste begära omprövning av Girjasdomen.
– Det är inte rimligt att en ekonomisk förening får rätten att besluta över vår gemensamma mark.
Jag tar ett rågbröd till och Sven-Erik berättar att han, som många tornedalingar, också bär på en kultur av rennäring. Han har själv renar i Leihittäjä koncessionssameby.
Det är inte glasklart att den urminnes hävd som Girjasdomen grundar sitt beslut på kan vara prejudicerande överallt inom Lappmarken.
– Ny forskning från LTU visar att det funnits andra folk här uppe lika länge, säger Sven-Erik.
Det innebär att en omprövning av domen skulle kunna ge ett annat utslag. Ett utslag som ger tryggare förutsättningar för alla som ägnar sig åt jakt och fiske i Norrbotten.
Tornedalingar är vana vid att bli osynliggjorda. Jag har hört många berättelser om barn som fick stryk när de pratade sitt modersmål i skolan, om arbetsstugor, nedsättande benämningar och ren diskriminering.
Sven-Erik berättar att det inte var en slump att Nils Holgerssons underbara resa, som kom ut 1907, gjorde en ögla över centrala och västra Norrbotten.
– Det var en lärobok om Sverige och direktiven till Selma Lagerlöf var att det finskspråkiga Tornedalen inte skulle skildras, säger han. Men det gjorde Selma avbön ifrån senare i livet. Det var statens påhitt.
Innan jag sätter mig i bilen för att köra tillbaka till redaktionen följer jag med Sven-Erik ut på gården.
Bakom en presenningar i ett uthus hänger de björkruskor han plockade och gjorde i ordning strax efter midsommar.
– De ska hänga mörkt och kallt. Sedan doppar jag dem i kokande vatten en timme innan bastubadet. Då blir de som nyplockade.
Sven-Erik Bucht är inte bara vår tidigare landsbygdsminister och kommunalrådet som tog Ikea till Haparanda. Han är också ordförande för svenska bastuakademien.
Men mest är han nog ändå en stolt tornedaling, tänker jag när jag rullar över till det svenska fastlandet igen.