Staten har ett ansvar
De borgerliga har beröringsskräck för statligt ägande och politiskt engagemang i näringslivet.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det är en fråga som tål att diskuteras.
Genom regeringskansliet förvaltas 54 företag och koncerner - varav 40 är statligt helägda. Totalt finns 170 000 anställda i dessa bolag.
Det är välskötta företag som hävdar sig väl. 2007 omsatte de statliga företagen 336 miljarder kronor.
Resultat efter skatt blev hela 53,6 miljarder kronor.
Utdelningarna till ägaren staten uppgick till drygt 31 miljarder kronor 2007.
Det sammanlagda värdet av de förvaltade tillgångarna bedöms uppgå till 750 miljarder kronor.
Det finns många goda argument för att staten är engagerad i företagssektorn.
l För det första är ett visst statligt ägande bra för konkurrensen på marknaden. Till exempel var Bolåneinsitutet SBAB länge en aktiv prispressare på bolånemarknaden
l För det andra kan de statliga företagen vara verktyg för att uppnå politiska mål. Socialdemokraterna brukar framhålla att statliga Vattenfall ska ha som uppgift att vara föregångare för att ställa om energiproduktionen till ett ekologiskt hållbart samhälle. Ett annat exempel är statliga Samhall, som verkar för att rehabilitera och hjälpa människor som har det svårt på arbetsmarknaden.
l För det tredje finns statliga företag som verkar för att medborgarna får en god service oavsett var i landet de bor. Statliga Svenska Spel ser till att det finns spelställen även i mindre samhällen. Apoteksbolaget tryggar en god läkemedelsförsörjning även i glesbygdskommunerna.
l För det fjärde genererar bolag som Vattenfall och LKAB stora vinster till statskassan. Det är pengar som kan användas för att utveckla skola, vård, omsorg och gemensamma nyttigheter, istället för att de hamnar i fickorna hos stora privata aktieägare.
l För det femte är det bra att det finns ägare som står för annat än kortsiktiga avkastningskrav och spekulationskapitalism. En privat ägare hade aldrig tagit det ansvar för LKAB som staten tog i början av 1980-talet, när gruvbolaget var på väg att gå i konkurs.
l För det sjätte kan staten, som ägare, medverka till nödvändiga strukturförändringar. Ett tydligt exempel är krisen för stålindustrin på 1970-talet. Hela den svenska stålindustrin var på väg att falla samman. I det läget kom förslaget om samgående mellan Gränges Oxelösunds Järnverk, NJA och Domnarvet. Det gemensamma bolaget SSAB (Svenskt Stål AB) bildades. Staten blev hälftenägare. Svensk stålindustri slimmades hårt, men räddades.
l För det sjunde kan staten - i en tid med internationaliseringen av kapital och ägande - medverka till att behålla makten och kontrollen över viktiga svenska värden. Det är svårt att se varför det skulle vara bättre att staten i Dubai, Quatar, Danmark eller Frankrike äger gamla anrika svenska bolag än att svenska foket gör det själva, via svenska statens aktieportfölj.
Det här är också skäl för att höja ett varningens finger för den borgerliga beröringsskräcken när det gäller statligt ägande och engagemang i näringslivet. Staten kan - och bör - spela en roll för utvecklingen i svenskt näringsliv.
Det betyder inte att staten ska - eller bör - äga allt. Dagens blandekonomiska mix har tjänat Sverige väl. Det finns ett värde i att det finns en mångfald av många olika företag och företagsformer - att statliga, privata och kooperativa företag existerar sida vid sida.
Det finns ingen anledning att privatisera bara för privatiseringens egen skull, som den nuvarande regeringen gör.
Det finns många goda motiv (ekonomiska, regionalpolitiska, miljöpolitiska, näringspolitiska m m) för att staten spelar en aktiv roll som företagsägare.