Staten bör spela en roll
Lär av 1980-talets framgångsrika näringspolitik!
Dagens SSAB är resultatet av en aktiv statlig näringspolitik.
Foto: Pär Bäckström
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"SSAB är ett tydligt exempel på den strukturomvandling som ägt rum i den svenska stålidustrin sedan mitten av 1970-talet. Det är en verksamhet född mitt i en branschkris och som genomgått en omfattande förvandling. Från ett konkursmässigt företag med stora statliga bidrag till en konkurrenskraftig stålkoncern som står på egna ben", skriver fackförbundets utredare.
Svensk stålindustri befann sig i djup kris på 1970-talet. Nedlägggningen av svensk varvsindustri, oljekrisen, nedgången i bostadsbyggandet och vikande konjunkturer slog stenhårt mot den svenska stålindustrin. Plötsligt fanns en betydande överkapacitet av stålproduktion.
I det läget gick staten in som en aktiv näringspolitisk aktör. En statlig utredning - Handelsstålsutredningen - tillsattes. 1977 kom ett förslag om samgående mellan Gränges Oxelösunds Järnverk, NJA (Norrbottens Järnverk AB) och Domnarvets järnverk. Det gemensamma bolaget SSAB (Svenskt Stål AB) bildades. Staten blev hälftenägare via gamla Statsföretag.
Det nya bolaget genomförde tuffa förändringar. Verksamheten koncentrerades till färre enheter. Många anställda förlorade sina jobb. Men 1982 visade SSAB för första gången en blygsam vinst.
Det var en smärtsam process för många människor och orter, men den innebar att svensk stålindustri överlevde och tog sig igenom krisåren.
Därefter har SSAB varit rena sedelpressen för sina ägare och för det svenska folkhushållet. Enbart under 2007 gjorde SSAB en vinst på 6,4 miljarder kronor. I dag är SSAB ett i grund och botten välskött företag, även om det påverkas av den kraftiga nedgången i världsekonomin.
Men - märk väl - det krävdes att staten tog ett aktivt ansvar för 30 år sedan. Olof Palme, Thage G Peterson och andra av dåtidens ledande politiker satt inte med armarna i kors och väntade på att de fria marknadskrafterna skulle fixa allt.
Staten tog på sig ledartröjan och ledde stålindustrin ut ur krisen - i armkrok med privata intressen. Jobb och industriella värden tryggades.
Med facit i hand kan vi se att det var en klok politik. Det statliga lånet till rekonstruktionen av SSAB 1983 blev en lönsam investering för statskassan. Insatsen har betalat sig många gånger om sedan dess.
Det var dock ingen okontroversiell linje i början av 1980-talet. Precis som nu fanns marknadsliberaler som tyckte att staten inte skulle bry sig alls.
I en ledare 29 september 1981 argumenterade liberala Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Svante Nycander för en nedläggning av Malmfälten och SSAB i Luleå, samt för en "utflyttning i ordnade former från Norrbotten".
Han var inte ensam om tankarna.
"De norrbottniska basnäringarna är bara skit", dundrade den framstående ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl i NSD 4 december 1981.
I tvärsäkra ordalag dömde Ingemar Ståhl ut malmen ("har inget värde"), stålet ("inget att räkna med") och skogen ("är inget speciellt").
Om det synsättet hade fått råda hade Norrbotten varit tomt i dag. Då hade LKAB, SSAB och pappersbruken i Karlsborgsverken och Piteå varit sönderrostade fornlämningar.
Det finns skäl att erinra sig allt detta i ett läge när fordonsindustrin vacklar och stålindustrin tvingas dra åt svångremmen. Även nu finns de som - bestämt och tvärsäkert - avråder från statligt engagemang i näringslivet. Det betraktas som ideologiskt fult.
Men staten kan - och bör - spela en roll för att trygga viktiga industriella värden. Lär av 1980-talets framgångsrika socialdemokratiska näringspolitik!
Det betyder inte att vi ska välta hela spelet över ända, införa planekonomi och förstatliga hela näringslivet. I stället handlar det om att klassisk blandekonomin - om att staten (i samspel med privata aktörer) måste ta ansvar för jobb och företagande i Sverige.