Under 1970- och 1980-talen var prishöjningarna den stora störningen i svensk ekonomi.
Överhettning drev fram ohämmad inflation – ibland på tvåsiffrig nivå – som gröpte ur löneökningar och levnadsstandard.
Sverige löste problemet genom att skapa ett system med samordnade avtalsrörelser och industrins överenskommelser som märke.
Billig import från Kina och Asien bidrog till den dämpade prisökningstakten liksom också en oberoende Riksbank med tydligt inflationsmål.
Sedan kom finanskrisen och skuldkrisen och aktiviteten i världen bromsade in. Och vi har fått det motsatta problemet.
Ekonomin är ”underhettad”. Istället för inflation har vi deflation.
I fem år nu har världsekonomin gått på skruvar utan att någon påtaglig återhämtning varit synlig.
Den dominerande uppfattningen bland ekonomer har varit att efter krisen börjar hjulen snurra som vanligt igen.
Men gör de det?
Kanske den kraftfulla återhämtningen aldrig kommer och de rika länderna tvingas leva med kroniskt svag efterfrågan och blek tillväxt under lång tid framöver.
Denna fråga har blivit ekonomvärldens största snackis.
Förre amerikanske finansministern Larry Summers startade debatten. Han påpekade att det redan före krisen fanns tecken på problem i den rika världens ekonomier.
Trots hus- och lånebubblor var tillväxten aldrig särskilt stark och arbetsmarknaden långt från full sysselsättning.
Och nu, fem år efter krisen, syns fortfarande inga tecken på någon kraftfull återhämtning.
Summers resonemang mynnar ut i följande tanke:
Tänk om det nya normala är ett tillstånd med svag och otillräcklig efterfrågan. Tänk om den här nedgången inte är tillfällig utan något vi får leva med under lång tid framöver.
Om Summers har rätt skulle det få långtgående konsekvenser för ekonomisk politik.
En ekonomi som lider av mild depression kräver betydligt mer av uthålligt expansiv politik för att sysselsättningsmålen ska klaras.
Det skulle också behövas en mer ambitiös arbetsmarknadspolitik. Satsningar på investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och miljöprojekt skulle vara än mer samhällsekonomiskt lönsamma.
Men gäller det här också Sverige? Ja, självklart. Om det går knackigt i USA och andra stora ekonomier hackar det också i Sverige.
Symptomen syns redan: Vi har hög arbetslöshet trots låga räntor. Prisökningarna ligger nära noll. En generellt mer expansiv politik vore bra också för Sverige.
Expansion - är inte det ansvarslöst?
Nej, i ett läge med förväntad uthållig stagnation är det helt rätt att föra en ekonomisk politik som är mer efterfrågeinriktad.
Som Nobelpristagaren Paul Krugman uttryckt det:
”I det här läget gäller de normala reglerna för ekonomisk politik inte längre. Dygd förvandlas till synd och försiktighet till dårskap.”
Frågan är bara om åtstramningsbenägna och budgetsaldofixerade svenska politiker förstår det?