I april 2021, det vill säga om mer än ett år, samlas det socialdemokratiska partiet till kongress i Göteborg för att dra upp riktlinjerna inför framtiden.
Debatten har dock redan börjat. Strax före jul presenterade SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, två motioner med skarpa och tydliga krav inför partikongressen.
Den ena motionen handlar om klimatpolitiken och har fått rubriken "'En svensk Green New Deal". Den andra tar sikte på att bekämpa klyftorna i samhället och heter "Jämlikhetslöftet".
SSU hoppas kunna driva på partiet för mer progressiva åtgärder, inte minst i frågan om att höja skatterna för samhällets toppskikt.
"Tittar man på de stora strukturbeslut som fattats de senaste decennierna så är det de allra rikaste som vunnit medan vanligt folk varit de stora förlorarna", säger SSU-basen Philip Botström i en intervju i Aftonbladet.
Bland SSU:arnas krav finns bland annat höjd kapitalbeskattning samt en ny arvs- och gåvoskatt för de rikaste. Dessutom vill förbundet förbättra pensionerna, a-kassan och sjukförsäkringen.
Det är bra att SSU plockar fram blåslampan och driver på. Förbundets förslag torde dessutom tilltala många socialdemokrater och kunna vinna brett gehör i partiet.
Det parlamentariska läget kan givetvis ställa till det och skapa svårigheter att förverkliga en del av kraven. Med 28,3 procent av riksdagsmandaten kan ju socialdemokratin inte bestämma något på egen hand. Det hindrar emellertid inte partiet från att driva egna tuffa krav i budgetförhandlingarna med samarbetspartierna MP, L och C.
Rimligen borde även socialt orienterad krafter hos Liberalerna och Centerpartiet förstå farorna med att klyftorna växer och att många hamnar i utanförskap.
Redan i de första meningarna i Januariavtalet talas om riskerna med "segregation, bidragsberoende... ökade klyftor, ökad polarisering" och vikten av möta dessa utmaningar med en handlingskraftig politik.
En del av det som ske i statsbudgeten för 2020 bidrar i den riktningen – icke minst välfärdsmiljarderna och det nya utjämningssystemet för kommuner och regioner. Men det finns dessvärre också sådant som leder fel.
Att ta bort värnskatten betyder cirka 6,1 miljarder kr i mindre skatteintäkter. Från fördelningspolitisk synpunkt hade det varit bättre att använda de pengarna för att rusta upp sjukförsäkringen eller större insatser för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden.
Nu har emellertid Liberalerna fått igenom denna sin hjärtefråga och nu får vi hoppas att återstoden av mandatperioden får större fokus på att öka jämlikheten i det svenska samhället.
En sådan rättvisepolitik är dessutom ekonomiskt rationell. Den som studerar tabellerna från World Economic Forum (WEF), OECD och andra internationella organ kan se resultaten.
Länder med en välutbyggd välfärdsstat och mindre ojämlikhet klarar sig bättre än länder med stora klyftor.
Varje år återfinns Sverige och andra nordiska länder på tio-i-topp-listan när WEF rankar den globala konkurrenskraften.
Den generella välfärden har inte gjort svenskarna slappa och slöa. Tvärtom har den gett fler chansen att testa sina idéer och pröva nya lösningar. Det är inte utan orsak som Sverige betecknas som ett av världens mest innovativa länder.
Därför borde inte bara Philip Botström och SSU utan också Annie Lööf (C) och Nyamko Sabuni (L) omfamna en mer jämlikhetsinriktad politik och idéerna om ett mer sammanhållet Sverige.
Sverige blir sämre för alla, om många ungdomar får en dålig start i livet eller långtidssjuka tvingas till socialen.