Ibland snurrar politiska debatter liksom i väg av sig självt.
Någon kickar igång, någon annan bjuder över och sedan rullar det på tills man har glömt vad det var för problem som ska lösas.
Så har det blivit med språkkrav för att få jobba i välfärden.
Naturligtvis ska den som jobbar med människor kunna prata med de som de möter. Jag har aldrig hört någon som inte tycker det.
I förskolan och skolan är det viktigt för att barn ska få en riktig språkutveckling.
I äldreomsorgen är det viktigt för att omsorgsgivare möter sköra äldre som kan ha svårt att förstå eller höra rätt.
Och generellt i alla verksamheter måste man kunna göra sig förstådd. Det kan ju bli livsfarligt om en vårdgivare inte kan förklara exempelvis hur medicin ska tas.
Svenska är vårt gemensamma språk. Alla behöver kunna bra svenska, och speciellt den som jobbar med att möta människor och deras behov.
Varför gnäller jag då på de politiker som försöker trumfa över varandra om språkkrav?
Jo, för att det är feltänkt. Det är språkkunskaper inte språkkrav som behövs.
Hela debatten om språkkrav ger också en skev bild av vad som är problemet. Den signalerar att välfärden är fylld av människor som inte vill lära sig svenska, som inte bryr sig och som inte kan.
För det första är det fel. De allra flesta som jobbar i välfärden pratar bra svenska, även de som inte har alla sina rötter här. Problemet för de som saknar fullgoda kunskaper är ytterst sällan viljan utan att det saknas bra utbildningsmöjligheter.
För det andra så underblåser kravdebatten främlingsfientliga strömningar.
Den ger sken av att den som inte har svenska som modersmål inte vill lära sig. Vilket verkligen är en konstig tanke.
Varför skulle inte en pedagog vilja prata med barnen eller en sjuksköterska med patienten?
Om någon på riktigt skulle vilja komma tillrätta med att det bor människor i det här landet som inte har tillräckligt goda kunskaper i vårt gemensamma språk så vore det logiska att satsa på utbildning.
Politiker borde ställa krav på sig själva. De borde se till att det finns bra svenskundervisning för den som kommer ny till Sverige och fler möjligheter att kombinera jobb med utbildning för den som behöver förbättra sin svenska.
När du välkomnas in till en gemenskap så är det självklart att lära sig språket bättre och bättre.
Sen måste jag också påpeka att även om svenska är vårt gemensamma språk så behövs fler språk i välfärden för att möta brukarnas behov.
Det är lättare för barnomsorgen att bygga kontakt och förtroende med en nyanländ förälder från krigets Ukraina om någon i personalen kan ukrainska.
Även om föräldrarna tragglar SFI för glatta livet så tar det ett tag att lära sig. Många missförstånd kan undvikas och omsorgen kring barnet underlättas om man kan dra nytta av flerspråkighet i personalgruppen.
Eller som när jag i Pajala träffade en kvinna som jobbar i äldreomsorgen och frågade henne om hon kunde finska.
– Självklart, skrattade hon, annars skulle jag inte kunna prata med speciellt många av de äldre.
För många äldre i Pajala är svenska andraspråket och det är vanligt att man med åldern tappar de språk man lärt sig efter sitt modersmål.
Naturligtvis måste äldreomsorgspersonalen i Tornedalen kunna prata med de äldre så att de blir förstådda.
Och nog är det bättre om en förälder som är nyanländ till en början kan kommunicera med förskolepersonalen på sitt modersmål.
Inget av det är fel.
Det är lika självklart som att man också måste kunna svenska för att jobba i välfärden.
Vi behöver fler människor som kan och vill jobba i välfärden, så sluta med det där spinnet om språkkrav och satsa istället på bra utbildning till de som behöver.
Målet är väl ändå att fler ska kunna göra ett bra jobb i välfärden, inte att gallra bort människor som vill jobba där?