Jag ser samisk kultur och tradition var jag än vänder mig.
Det beror väl på att det är mitt första år i Norrbotten, har jag tänkt. Och till viss del är det nog så. Jag söker upp olika delar av det norrbottniska.
En hel dag ägnade jag på Ájtte Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, som är huvudmuseum för den samiska kulturen i Sverige. Ett fantastiskt ställe för den som vill lära sig om vårt urfolk, dess historia, kultur och traditioner.
Men när jag är nere i Stockholm en sväng börjar jag undra. Nog är det mer samiskt än vanligt i det offentliga rummet nu?
Plötsligt står jag och väntar på tunnelbanan framför Britta Marakatt-Labbas detaljrika broderier. Och det är inte det enda.
Julkalendern, så klart, som utspelade sig i Sápmi och som fick många barn att kalla sin mormor för aahka.
Svt har också sänt en serie om hur systrarna Graaf reser runt och söker sina samiska rötter. Både de och vi som tittat har lärt oss en hel del om livet som same förr och nu, och med en spaning om framtiden.
2024 formgavs Cancerfondens rosa band av just Britta Marakatt-Labba. ”Den gula färgen symboliserar sol och liv i samisk kultur,” förklarar hon det gula utsnittet i det rosa band hela Sverige bar under oktober månad.
Och hela stora Bokmässan 2024 i Göteborg hade temat Sápmi, med läsningar, seminarier och aktiviteter för att synliggöra samisk kultur.
Säkert har jag missat något, men utan tvekan så har det samiska fått stor plats den senaste tiden. Också i politiken, dock inte alltid lika hyllande.
Så länge jag vistats i Norrbotten har en av de stora frågorna handlat om jakt- och fiskerättigheter i spåren av Girjasdomen.
Regeringens beslut förra veckan om att köra över Kiruna kommun om grafitgruvan utanför Vittangi har satt nytt ljus på konflikten kring hur marken ska få nyttjas.
Så vad är det jag ser när jag ser det samiska vart än jag vänder mig?
Är det upprättelse eller exotifiering? Eller bara en fernissa på ett fortsatt förminskande?
Gränserna är hårfina och rörliga. Hur den samiska kulturen får plats i vår framtid är naturligtvis helt beroende av hur framtiden blir.
Jag önskar att vi bara kunde glädjas åt synligheten och mångfalden, men jag oroas också. Den radikala högerns tolkning av världen tar allt större plats och det hotar.
Namnkunniga högerdebattörers oproportionerliga reaktion mot julkalendern är bara det senaste i raden av auktoritära och fientliga yttringar.
Det var inte många år sedan Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare och riksdagsledamot Björn Söder i en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter sa att samer och judar kan få leva i Sverige, men ”de är inte riktiga svenskar.”
Nej, han blev inte avsatt eller utesluten för rasism. I stället valde Jimmie Åkesson att göra honom till andre vice talman för riksdagen.
Hatet är den extrema högerns livsnerv och det är ett hot mot många svenskar.
Det är naturligtvis bra att det syns att Sverige har många rötter. Mångfald berikar och driver utvecklingen framåt.
Men det tvingar oss också att hålla ögonen öppna för hur hatet tar sig uttryck. Hur människor med samiska rötter riskerar utsättas i nutid och framtid.