Tanken med vårdvalet var att ökad konkurrens skulle ge bättre vård. Offentliga och privata vårdcentraler skulle tävla om patienter. Erbjuda det lilla extra, bli effektivare och spara pengar. Fungera som en marknad, helt enkelt. Nu har det gått några år, och vi kan börja se resultaten.
Tidigare i veckan kom nyheten att Sensia lägger ner vårdcentraler, bland annat i Norrbotten. Oavsett politisk åsikt är inte frågan om man är glad eller ledsen över detta, utan om man är förvånad.
Alliansen ville ha en marknad, och en marknad blev det. Kanske köper någon annan nu upp Sensias vårdcentraler, så de kan fortsätta drivas i annan regi. Det vet vi inte än.
Ett annat område som också har ett marknadsliknande system är skolan. Några veckor innan årets skolavslutningar fick tusentals elever veta att deras skolkoncern, John Bauer, läggs ner. Vikande elevunderlag var förklaringen som gavs. Det var kring 10 000 elever som gick i John Bauer-koncernens skolor.
Alliansen ville ha en marknad, men de fick ett slags förvrängd version. För när en friskola tvingas slå igen kan inte kommunen rycka på axlarna och säga ”synd för er att ni valde fel”.
De måste erbjuda en ny plats i en annan skola. När en vårdcentral stänger, måste landstinget se till att patienterna har en annan vårdcentral att gå till. Det är ett spel där regelboken säger att oavsett vad som händer måste ena parten ta ansvar för det.
I Norrbottens-Kuriren den 27 juni intervjuades Dag Fagerhem på revisionsbyrån PWA, som skrivit en rapport om vårdvalet. Han säger att ”Landstingen avvecklar ogärna vårdcentraler som går med underskott, det är politiskt svårt. Och ofta har man inte ens tänkt så långt.”
Landsting driver vårdcentraler för att vi betalar skatt i utbyte mot att vi får vård. Nationellt sett har det blivit fler vårdcentraler sedan vårdvalet infördes.
Men bara en har etablerats i ett område med låg eller mycket låg tillgänglighet, enligt Konkurrensverkets rapport ”val av vårdcentral”. Så det är inte bara politiskt svårt att lägga ner den enda vårdcentralen i en bygd, det är ibland omöjligt. Landstinget kan inte strunta i några invånare bara för att de inte bor där det är lönsamt att bedriva vård.
Vi är vana vid att det är våra folkvalda som lägger ner skolor eller vårdcentraler. Vi är vana vid att kunna påverka det, eller ställa beslutsfattarna till svars. Men när en friskola stänger, eller en vårdcentral går i konkurs, blir vi maktlösa. Det är tyvärr spelets regler.
Avslutningsvis: Arbets- och personalutskottet i Luleå har beslutat att kartlägga barnfattigdomen i kommunen, rapporterade Sveriges radio den 18 juni 2013. Moderaternas gruppledare, Anders Josefsson, reserverade sig mot det beslutet. Till Sveriges radio säger han att ”Det här är ju bara ett spel, man utnyttjar de utsatta barnen för rena krassa politiska ändamål. Det är något av det fulaste man kan göra”. 2009 levde 9,5 procent av alla barn i Norrbotten i ekonomiskt utsatta hushåll. Jag kan nog komma på fulare saker än att försöka förändra det.