En februarikväll 2006, mitt under vinter-OS i Turin, ledde jag ett panelsamtal i ett smockfullt Folkets Hus i Kiruna.
Det lärde mig att jakt- och fiskerätten i fjällvärlden är ett brännhett ämne som engagerar många. Hela 800 (!) personer ratade TV-sändningarna från Turin-OS och valde istället att ägna aftonen åt att diskutera jakt- och fiskemöjligheterna.
Småviltsjakt och fiske är helt enkelt ett väldigt stort fritidsintresse för många i Kiruna, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog och andra fjällkommuner.
Det är också skälet till att många jakt- och fiskeintresserade känner en oro efter Högsta Domstolens beslut att ge Girjas sameby ensamrätt till upplåtelse av jakt och fiske i det berörda området.
De befarar att domen kan begränsa deras möjligheterna till jakt och fiske, alternativt göra det väsentligt dyrare att utöva det största fritidsintresset.
Även Håkan Jonsson, som representerar jakt- och fiskesamerna, det största partiet i Sametinget, uttrycker liknande farhågor.
"Vi är rädda att samebyn bara ser det här som ett sätt att tjäna pengar", säger han till SVT.
I inslaget påpekar Jonsson att majoriteten av samerna befinner sig utanför samebyarna och inte ägnar sig åt renskötsel men också är beroende av markerna för jakt och fiske. I NSD 24 januari varnar han för att domstolens beslut ställer "olika typer av samer mot varandra" och kan leda till "fördjupade klyftor".
Det är illavarslande signaler. Nu behövs ju istället lugn och besinning, inte mer konflikter och konfrontation.
Det mesta borde även gå att lösa genom sansade samtal och lokala samråd mellan olika intressen. Fjällvärlden i norr är – som påpekats många gånger på denna ledarsida – tillräckligt stor för att rymma såväl renskötsel som jakt, fiske, skogsbruk, turism, gruvor och mineralprospektering.
Enbart de fyra norrbottniska fjällkommunerna (Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog) har tillsammans en yta på enorma 71 179 kvadratkilometer, ett område som är större än hela Skåne, Västra Götaland, Halland, Småland och Blekinge tillsammans.
Således borde det finnas gott om plats och livsutrymme för alla i regionen. Det handlar inte om att välja det ena eller det andra. I Norrbotten finns rimligen plats för både-och.
När man söker åtgärder för att värna ett ursprungsfolk är det under alla omständigheter ingen bra filosofi om besluten samtidigt åsidosätter andra viktiga intressen i regionen. Då riskerar det bara att underblåsa spänningar och motsättningar.