"Socialdemokraterna har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Det har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas", skriver Ardalan Shekarabi och övriga ledamöter i den socialdemokratiska kriskomissionen.
Det är ett rakt budskap som inte kan missförstås. Väljarna upplever helt enkelt inte att partiet håller vad det lovar.
Jag tror inte heller man ska krångla till eftervalsdebatten. Det krävs inga långa akademiska analyser och djuplodande seminarier för att se vad som gått snett och vad som är partiets problem.
Dagens socialdemokrati arbetar i ett annat samhällsklimat än Tage Erlander och Olof Palme. Arbetsmarknaden - och därmed väljarkåren - har förändrats i grunden.
I dagens Sverige har akademikernas och tjänstemännens centralorganisationer (Saco och TCO) fler medlemmar än LO.
På denna nya arbetsmarknad är samhörigheten med arbetarrörelsen inte lika självklar som förr. Färre får socialdemokratin med modersmjölken.
"Sedan vänstervågen i slutet av 1960-talet har det blåst högervind i den svenska väljarkåren", konstaterar Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap, på sin läsvärda blogg.
Valforskarnas siffror visar att fler väljare betecknar sig som "höger". Färre identifierar sig som "vänster".
Vid valet 2010 beskrev sig 42 procent av väljarna som "höger". 38 procent betecknade sig som "vänster", enligt SVT:s stora vallokalsundersökning, Valu.
En variant på SOM-institutets siffror finns i en opinionsmätning som Demoskop gjorde i början av oktober 2010.
Opinionsinstitutet ställde följde fråga till 1000 röstberättigade svenskar: "En del människor har en politisk identitet. Är det någon av följande du anser stämmer in på dig?"
Svaren fördelade sig på följande sätt:
Liberal 27 procent
Socialdemokrat 23 procent
Socialist 8 procent
Konservativ 6 procent
Nationalist 2 procent
Inget av dem/vet ej 34 procent
En tredjedel av väljarkåren saknar alltså fast ideologisk grund, enligt Demoskop.
Det är dessa väljare, som inte känner någon samhörighet med vare sig partier eller ideologier, som avgör hur det går
i riksdagsvalen i Sverige.
Slutsatsen är given. Om S-blocket vill vinna val i Sverige räcker det inte bara att locka väljare som kallar sig "vänster". Då måste man även vinna de lättrörliga väljare som inte är särskilt ideologiska.
Därför bör Socialdemokraterna akta sig för de förenklade valanalyserna om att partiet måste gå mer till vänster eller mer till höger.
I stället handlar det om att formulera en politik som går hem hos de breda folklagren - hos alla vanliga arbetare, tjänstemän, akademiker och småhantverkare som inte röstade på S 2006 och 2010.
Valet 2010 innebar bakläxa för S på flera punkter:
1. Jobben och ekonomin hör till de frågor som väljarna värderar högst. I bägge fallen hade regeringspartierna större trovärdighet än oppositionen, enligt SVT:s Valu. 51 procent tyckte att alliansen hade en bättre politik för sysselsättningen. 56 procent ansåg att regeringspartierna hade den bästa politiken för ekonomin.
2. Mona Sahlin var ingen populär statsministerkandidat. Valu, liksom andra förtroendemätningar, visar att Mona Sahlin inte fungerade som röstmagnet eller dragplåster för sitt parti.
3. Vid tidpunkten för det rödgröna samarbetets tillkännagivande i december 2008 låg de rödgröna ungefär nio procentenheter före alliansen. Under första kvartalet 2009 raderades skillnaden ut. På valdagen 2010 hade de borgerliga skaffade sig ett klart övertag. S, V och MP blev svagare tillsammans än när partierna agerade vart och ett för sig.
I dessa tre punkter börjar också återtåget för S. Det handlar om att forma en politik, ett ledarskap och en parlamentarisk strategi som går hem i stugorna och vinner folkligt förtroende.
Pragmatism är ingen dålig ledstjärna.
Det betyder inte att Socialdemokraterna ska förfalla till simpel populism och svika sina ideologiska grundvärderingar.
Partiprogrammets grundläggande resonemang håller: "Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, könssegregation eller etniska klyftor ... ett samhälle där alla behövs och alla får plats".
Men det gäller att visa att S-samhället inte är bra bara för dem som är långtidsarbetslösa eller har funktionsnedsättningar. Hela samhället - alla - mår bättre om vi slipper hög arbetslöshet och social utslagning.
Det har ett mänskligt, socialt och ekonomiskt pris att ungdomsarbetslösheten är 22 procent och att 220 000 svenska barn växer upp i ekonomiskt utsatta familjer.
Socialdemokraterna måste bli bättre på att visa att deras välfärdspolitik är universell. Det handlar inte bara om LO-medlemmarnas intressen. Även tjänstemän i karriären kan behöva A-kassan och sjukförsäkringen.
Alla kan drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller olyckor. Alla kan behöva en hjälpande hand och socialförsäkringarna.
Fungerande välfärdssystem är lika viktiga för sjuksköterskor och dataingenjörer i Stockholm som för kommunal- och verkstadsarbetare i Kiruna.
Inför valet 2014 måste det också vara tydligt att Socialdemokraterna står för sin klassiska "arbetslinje".
I ett inlägg i socialdemokratiska tidskriften Tiden 4/2006 beskrev fyra LO-ekonomerna hur arbetslinjen hade urholkats under 1990-talet och 2000-talet.
"Problemet är inte att arbetarrörelsen tänkt fel, utan att vi inte gör som vi tänkt", påpekade LO-ekonomerna.
Före 1992 deltog 40-50 procent av de arbetslösa i någon form av aktivt arbetsmarknadspolitiskt program. Men under 1990-talet sjönk andelen kraftigt.
Åren 2002-2005 - under S-styret - sänktes ambitionsnivån så att bara omkring 30 procent av de arbetslösa deltog i arbetsmarknadspolitiska program.
Neddragningen lade grunden till det omtalade utanförskapet, som borgarna gjorde till ett huvudnummer i valrörelsen 2006.
Färre arbetslösa fick chansen till en kvalificerad arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten.
Färre människor fick uppleva gemenskapen på en arbetsplats och känna delaktighet i samhällslivet. Allt fler hamnade vid sidan om och passiviserades.
Det skapade en misstro mot den socialdemokratiska jobbpolitiken som syns tydligt i valresultaten både 2006 och 2010 och som gynnat både Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.
Därför blir det en huvuduppgift för en ny S-ledning att återupprätta förtroendet i sysselsättningspolitiken.
Arbetarepartiet måste, enkelt uttryckt, visa att det är just ett arbetareparti.